Meny
Logga in

Ahlin, Lars

Född:
4 april 1915
Död:
11 mars 1997
Foto: Jonas Ekströmer / Pressens Bild

Svensk författare, född i Sundsvall. Fadern var handelsresande. Under uppväxtåren engagerade sig Lars Ahlin i den kommunistiska pionjärrörelsen. Han bedrev senare studier vid Ålsta folkhögskola och Birkagården 1932-34. Prövade efter det ett tiotal yrken. Från 1957 var han bosatt i hedersbostaden Villa Vingarna i Äppelviken, Stockholm. Han var gift med författaren Gunnel Ahlin.

Efter att ha fått ett par böcker refuserade debuterade Lars Ahlin 1943 med romanen "Tåbb med manifestet". Det har ofta framhållits att det är en färdig författare som träder fram på den litterära scenen. Alla väsentliga motiv och problemställningar finns redan med i den första romanen som sedan skulle återkomma i följande böcker. Dit hör t.ex. jämlikhetstanken - vars grundläggande element är att människans värde är oberoende av hennes prestationer - de politiska och sociala problemen, men också den konsekventa kampen mot ideologiska och religiösa verklighetsförenklingar.

"Tåbb" utspelas under den stora krisen på 30-talet och handlar om en arbetslös ung grabbs emotionella brottningsmatch med marxismen. Tåbb är nämligen klassmedveten socialist men drabbas av en kris när han ställs utanför produktionen och hotar att sjunka ned i det Marx kallar "trasproletariatet" - de mest avskyvärda. Tåbb uppfattar marxismens språk både som frigörande och begränsande.

Liberalismen skulle senare få sin släng av sleven i folkhögskoleromanen "Jungfrun i det gröna" (1947) samt i folkpartisatiren "Egen spis" (1948). Det senare är en burlesk och grotesk småstadsskildring i Steinbecks anda. "Min död är min" (1945) samt "Om" (1946) är båda storslaget anlagda, men krävande experimentella idéromaner. I framförallt den senare praktiserar Ahlin sin kritik av den allmänt omhuldade realistiska "illusionsromanen". I "Stora glömskan" (1954), en slags pikareskroman, får vi för första gången följa den trettonårige Zackarias, som på grund av sitt outtömliga människointresse för honom in i de mest skiftande miljöer. Huvudpersonen Zackarias återkommer sedan i "Natt i marknadstältet" (1957), en roman som av många utnämnts till en av författarskapets höjdpunkter. "Fromma mord" (1952) är ett sammansatt och komplicerat verk, men av central betydelse för förståelsen av Ahlins originella kristendomstolkning och hans därmed sammanhängande estetik.

Efter konstnärs- och författarromanen "Bark och löv" (1961) upphörde Ahlin plötsligt att publicera sig. Det skulle dröja drygt 20 år innan den uppmärksammade återkomsten med "Hannibal segraren" (1982), skriven tillsammans med hustrun Gunnel Ahlin, som en fortsättning på hennes historiska roman "Hannibal sonen". Att författarskapet inte hade förlorat i vitalitet var uppenbart. Det skulle ytterligare bekräftas av den därpå följande "Sjätte munnen" (1985), som beträffande miljö- och persongalleri påminner om "Stora glömskan", samt novellsamlingen "Vaktpojkens eld" (1986). Med romanen "De sotarna! De sotarna!" (1990), vilken bär undertiteln Zackarias andra bok, tilldelades Lars Ahlin August-priset.

Den miljö där de flesta av Ahlins romaner utspelar sig är ungdomsårens Sundsvall, även om staden aldrig nämns vid namn. (Det enda undantaget är romanen "Sjätte munnen".) Romangallerierna utgörs mestadels av udda existenser, särpräglade individer i samhällets utkant. Detta är karaktäristiskt för Ahlin. För honom existerar nämligen inga enkla människor. Alla är komplicerade, även om de inte fått de ord i sin makt vilka författaren utrustar dem med. Det hela har att göra med Ahlins syn på författarskapets uppgift som "identifikator" och "förbedjare". Författaren bör leva sig in i andra människors situation för att därmed kunna gestalta existentiella och sociala villkor. Det gäller till varje pris att undvika distanserad naturalism. Ahlin förenar därför stilistisk experimentlusta, frodig berättarglädje och drastisk folklig humor med ömsint människoskildring. Det hindrar dock inte att det överallt i romanerna också finns märgfulla, faktaspäckade skildringar av svenskt arbets- och vardagsliv.

Lars Ahlin räknas till den moderna svenska romankonstens giganter. Genom sin bakgrund och bildningsgång liknar han på många sätt autodidakterna inom arbetarrörelsen, men hans utveckling skiljer sig ändå märkbart från dessa. En kombination av folkligt och intellektuellt kan sägas vara utmärkande för hans författarskap. Han har ofta kallats en "författarnas författare", tydligt inspirerande yngre kollegor som Göran Tunström, Lars Andersson, Björn Ranelid m.fl. Utan tvekan tillhör han en av svensk litteraturs största teoretiker och visionärer. I volymerna "Estetiska essayer" (1994) och "Sjung för de dömda!" (1995), har texter samlats från en femtioårsperiod i estetiska respektive teologiska ämnen. "Breviarium" (1996), som kom att bli Ahlins sista bok, innehåller brev från 50-, 60- och 70-talen men även en självbiografisk berättelse om Storgatan 33 i Sundsvall m.m.

Det här är en förkortad version av artikeln om Lars Ahlin. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang