Meny
Logga in

Aleixandre, Vicente

Född:
26 april 1898
Död:
14 december 1984

Spansk poet, född i Sevilla, men större delen av sitt liv bosatt i Madrid, de sista femtio åren på den adress som blivit berömd, Calle Velintonia 3. Aleixandre studerade juridik och ekonomi och i några år arbetade han som tjänsteman på ett stort företag tills en svår njursjukdom tvingade honom att sluta 1925. Han blev hänvisad till ett liv i stillhet och började nu skriva på allvar. Han hade också börjat knyta kontakter med de poeter som skulle bli hans "generationskamrater".

1927 firades trehundraårsminnet av barockpoeten Góngoras död med en rad poetiska upptåg. Speciellt framträdande blev ett tiotal poeter. De mest kända var Federico García Lorca, Rafael Alberti, Jorge Guillén och Vicente Aleixandre. Gruppen fick namnet Generation 27. De förde fram barockpoesin som ideal och sinnesupplevelsen sattes i centrum. Deras "utbrott" var också en protest mot de äldre poeterna och framför allt mot Juan Ramón Jiménez, som hade varit läromästare för flera av dem. Generation 27 gav Spanien en ny poetisk guldålder, men allt avbröts av inbördeskriget (1936-39). Praktiskt taget alla i gruppen gick i landsflykt eller fick ambassadörsposter utomlands, García Lorca mördades. Men Aleixandre blev kvar på grund av sin sjukdom. Hans skaparkraft utvecklades med åren, kanske för att han inte lämnade hemlandet. Han blev inspiratör och hans hem en tillflykt för en ny generation av unga, socialt inriktade poeter, som kunde fortsätta det litterära livet efter inbördeskriget och under Francodiktaturens första decennier.

Aleixandre debuterade 1928 med "Ámbito". Före inbördeskriget gav han också ut "Espadas como labios" (1932), "La destrucción o el amor" (1935) och "Pasión de la tierra" (1935). Dessa böcker gav honom det nationella litteraturpriset. Nästa diktsamling kom först 1944, "Sombra del paraíso" (Paradisets skugga). Han gav själv ut "Obras completas" (Samlade verk) 1968. Efter det kom bl.a. "Insiktens dialoger" (1974, Diálogos del conocimiento). Begrepp som solidaritet, kontakt, kommunikation är starkt förknippade med Aleixandres diktning och särskilt i det som han skrev efter inbördeskriget och under sina sista decennier finns en varm och mänsklig röst som beskriver det viktiga i livet och kärleken.

Han invaldes i Spanska Akademin 1950.

1977 tilldelades han Nobelpriset i litteratur. Motiveringen löd: "För en nyskapande diktning som belyser människans villkor i kosmos och i dagens samhälle samtidigt som den företräder mellankrigstidens stora förnyelse av den spanska poesins traditioner." Många ansåg, möjligen också han själv, att priset borde ha delats mellan honom och de två övriga överlevande ur Generation 27, Rafael Alberti och Jorge Guillén, som just hade återvänt från exilen.

Det här är en förkortad version av artikeln om Vicente Aleixandre. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang