Meny
Logga in

Allansson, Ove

Född:
13 juni 1932
Död:
9 januari 2016
Foto: Robert Lundgren / Forflex

Ove Gustav Allansson föddes i Lidköping, men växte upp i Kvänum på Västgötaslätten. Kvänumsån var hans barndoms Mississippi. Här utspelade sig massor av äventyr, som senare dyker upp i hans författarskap. Redan som sexåring kunde Ove, om man får tro den självbiografiska romanen "De haltande åren" (2001), ge svar på tal, när hans mor på förekommen anledning frågade, om han visste hur det gick för den som ljuger: "Han kan bli författare." Fadern hette Allan Johansson och sonen fick enligt gammal namnsed efternamnet Allansson. Att fadern varit med och elektrifierat Västgötaslätten, var sonen stolt över. Fadern arbetade också som järnhandelsanställd, cyklande försäljare och kontorist. Modern Elsa sydde och ändrade kläder och utförde hemarbete åt en textilfabrik. Morfadern var fackligt aktiv järnvägare. Ove och han var länge överens om att det var i hans fotspår Ove skulle gå. Det gick bra i skolan och läraren pläderade för att pojken efter folkskolan skulle fortsätta i läroverket. Läroverket borde stavas med ä tyckte Ove, som stod ut i två år innan han äntligen fick ge sig ut i arbetslivet, bl.a. som elektrikerlärling. På Kjällströms Mekaniska arbetade han tillsammans med fadern från 17 års ålder fram till han var 21. "Jag var i verkstaden, beundrade de bästa arbetarna, varav några var radikala, och blev allt mer upprorisk." Fadern var på kontoret och "slet ut sig för ägaren", enligt sonen.

Fotboll, jazz och läsning var de stora intressena under ungdomsåren. Redan som barn finansierade Ove sin läsning genom arbete som trädgårdsdräng, vedsågare och springpojke. Efter tiden på Kjällströms drog Allansson ut i Europa och gick snart till sjöss. Det var här han började göra anteckningar, skriva dikter och berättelser. 1963 fick han sin första dikt publicerad i Metallarbetaren. Senare dök hans noveller upp i Sjömannen, sjöfolkets facktidskrift. Sammanlagt 22 år arbetade Ove Allansson inom verkstadsindustrin som svarvare och mekaniker och inom handelsflottan som sjöman och reparatör. När han 1969, efter att redan ha publicerat två romaner, beslöt sig för att bli heltidsförfattare hade han många år ute i arbetslivet som grund för sitt fortsatta författarskap. Och en uppmuntrande hustru, vars arbete gav familjen bastrygghet.

Berättarlust. Vrede över hur världens makthavande rika förtrycker dem som arbetar underst och bär upp pyramiden. Så har Ove Allansson själv definierat sina drivkrafter. Med det hade han det ärende, som Ivar Lo-Johansson krävde av en arbetarförfattare. Så var han också en given arvtagare till Ivar Lo. Om denne var den som skildrade och stred för statarna och som sägs ha bidragit till statarsystemets fall, så stred Ove Allansson för bättre villkor för sjöfolket. Detta har renderat honom epitetet "skandalskrivare" bland redarna. Ett utfall som han tog lätt på. "Om verkligheten är skandalös, då är väl jag en skandalskrivare när jag beskriver verkligheten." Redan Allansson debutbok "Resan till Honduras" (1967) är en roman om livet på sjön. "Vintramp" (1968), "Oståkaren" (1969) och "Värmen" (1970) följde. Debattromanen "Ombordarna" (1971) väckte stor uppmärksamhet och gav upphov till tre riksdagsmotioner. De gällde arbetsmiljö, hytter och sjölagstiftning. 1988 fick Allansson Ivar Lo-priset för "Ombordarna", som skildrade ett komprimerat klassamhälle och visade en realistisk bild av livet ombord långt bortom sjömansromantiken. Tjugofem år senare var det dags igen. Denna gång fick han Ivar Lo-Johanssons personliga pris för novellsviten "Sjöbröder" (2002). I motiveringen nämns hur han med oanfrätt språklig frenesi fortsatt "att med drastisk humor och osentimental ömhet kartlägga det sjömansliv han alltsedan debuten 1967 inmutat som en av sina centrala litterära domäner".

Allanssons vilja att påverka och förändra tog sig också uttryck i ett stort antal artiklar i fackpress och dagstidningar. Han drog sig inte för att kritisera såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar. Ett tag hade han långtgående planer på att inför ett pressuppbåd kasta kommunikationsminister Sven Hulterström (s) i älven i Göteborgs hamn och inte plocka upp honom förrän han gav besked om sjöfartspolitiken. När biblioteken har varit hotade har han tillsammans med andra författarkolleger ryckt ut till deras försvar. 2004 var det sjukhusbiblioteken i Göteborg som skulle plockas ned. Då demonstrerade Allansson med plakatet: "Sjukast är de som vill lägga ned sjukhusbiblioteken".

Allanssons sjöberättelser innehåller också mer fabulerande historier som "Containerbröderna" (1979), där en f.d. sjöman bosätter sig i en container och genom att själv programmera den får transportkompaniet att gratis föra honom över hela jorden. Ett sätt för arbetaren att lura företaget med deras egna medel. För att inte tala om den fantastiska historien "I överrockens kölvatten" (1990). Här har Allansson velat ta vara på sjöfolkets muntliga berättande, skrönorna och myterna. I samband med arbetet på den romanen reste författaren mycket i Latinamerika, intervjuade sjömän som blivit kvar i de sydamerikanska hamnarna, samlade in deras berättelser. I många av hans böcker förekommer personer som finns i verkligheten och som Allansson haft kontakt med. Ett sådant exempel är också "Här seglar Manfred Nilsson" (1975), där huvudpersonen, tog kontakt med Allansson och föreslog sig själv som ett ämne till en bok. Han ringde också upp tidningar och hade synpunkter på deras recensioner av romanen. Manfred, som i verkligheten hade ett annat namn, ville gärna få Allansson att skriva ytterligare en bok om honom. När inte det var aktuellt kontaktade han tidningar och bad om att bli intervjuad under sitt eget namn. Här kan man tala om romanpersoner som lever sitt eget liv.

I "Sjöliv" (2006) har Allansson åstadkommit ett versepiskt monument över en hel yrkesgrupp och en historisk översikt över sjölivets förändring. Vad de tekniska förändringarna innebär för arbetarna i produktion och transport intresserade alltid författaren. Det är också Allansson som ligger bakom antologin "Sjölivets berättare" (2009), där han presenterar svenska författare som på något vis har en relation till sjömanslivet.

Dikt och verklighet flyter samman i Allanssons författarskap. "Det som gör Allansson nästan unik bland våra arbetardiktare är att han är så full av fantasi och har en obetvinglig humor", skriver kritikern Crispin Ahlström. Precis som latinamerikanerna hyllar författaren den magiska realismen. Fantasin finns inom oss. Då måste den också vara verklig. Realismen kan aldrig vara någon given form. En bra bok är en bok som förtydligar verkligheten, menar Ove Allansson.

Att resa var något Ove Allansson drömde om redan ute på Västgötaslätten. Det är inte bara fartyg som intresserat. Järnvägen låg honom varmt om hjärtat ända sedan barndomen. Redan på 70-talet skrev han debattartiklar om att det var där satsningarna skulle göras. "Pojken som skulle rädda Sveriges järnvägar" (1973) är en stridsskrift för en miljövänlig kommunikationspolitik. "Måste ledningen för Statens Järnvägar vara nedläggningspolitikens ivrigaste förespråkare?" frågade han. Han skrev också om flyg, luftskepp och cyklar, om man nu inte ska ta med skidor och skridskor också. Han myntade begreppet läsenär. Att läsa är det enklaste sättet att förflytta sig över världen och ta del av andra människors historia, kultur och politik. "New York blues" (1981), "Gud är amerikan" (1987), "Den sorgsne trubaduren från Fogo" (1992), "Hongkong blues" (1997) är några av hans reseböcker. I "De kosmiska havens bokanjärer" (2005) lyfter han t.o.m. från vattenklotet, som han föredrar att kalla jorden, och drar upp i rymden. Intresset för science fiction fanns från barndomen – ett intresse som delas av flera av hans manliga romanfigurer.

Läsande och tänkande arbetare finns det alltid i Allanssons böcker. Här kommer de till tals, vilket ju inte hör till vanligheten. Arbetarlitteraturens uppgift är att ge självkänsla och självförtroende åt arbetarna. Det var något som alltid låg honom varmt om hjärtat. Långt ifrån alla är aktiva i fackliga och politiska frågor. Det var ett problem som Allansson gång på gång återkom till. I "Blues för Maria" (2008) har huvudpersonen Sture alltid känt trycket att faktiskt göra något utifrån sina vänsteråsikter. Själv hörde Ove Allansson under ett helt liv och författarskap till dem "som alltid haft svårt att hålla käft". Det förekommer inte många kvinnor i hans böcker, men i denna hans sista roman får också hans hustru Sonja Maria stå modell för Maria, som liksom sin förlaga var kemist på ett stort läkemedelsföretag och växte upp i ett läsande arbetarhem.

Hustrun "Ia" återkommer i många kärleksfulla ord i självbiografin "Författare vill varenda jävel vara, då slipper dom arbeta!" (2012). Titeln är ett citat från en äldre man som Allansson stötte på under sina försök att prångla ut författarförlagets böcker ute på landsbygden. Det speglar förstås arbetarförfattarens eviga kluvenhet. Att inte höra hemma riktigt bland författarna och inte fullt ut bland arbetarna heller. Ett dilemma som Allansson dock verkar ha tacklat, förutom genom de många åren ute i arbetslivet, genom sitt stora kontaktnät bland inte minst sjöfolk. Många av dessa stöter vi på när nu Allansson summerar sitt liv och samtidigt ger oss en tillbakablick på den politiska utvecklingen. En gång var han organiserad i Sjömännens socialdemokratiska förening. Den lämnade han när s-regeringen svek i bemanningsfrågan. Något som han inte lät bli att ta upp när han vid ett tillfälle kom på talefot med Olof Palme. Sur blev också efterträdaren Ingvar Carlsson, när Allansson passade på att kritisera regeringens sjöfartspolitik i tacktalet vid prisutdelningen av Ivar Lo-Johanssons pris. Inte minst ansåg han att det socialdemokratiska partiet "insjuknade" under Göran Perssons ledning. När Allansson ombads signera en av sina böcker, som skulle överlämnas till statsministern vid ett besök hos fackförbundet SEKO, sa Allansson blankt nej. "Jag minns den tid då socialdemokratiska ledare var socialdemokrater, det gäller inte för Persson." Redan under Perssons regering slogs "rekord i privatisering och bolagisering av offentlig verksamhet" skriver Allansson som också undrar om det finns den minsta självrannsakan hos de fackliga höjdare som inför folkomröstningen om EU gick i god för att EU var positivt för arbetarrörelse och fackföreningar. Ord och inga visor blir det när Allansson ska summera. På stridsfot var han in i det sista innan han mönstrade av för gott i januari 2016.

Det här är en förkortad version av artikeln om Ove Allansson. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang