Meny
Logga in

Almqvist, Carl Jonas Love

Född:
28 november 1793
Död:
26 september 1866
Porträtt av Carl Peter Mazer

Svensk författare, född i Stockholm och uppväxt på gården Antuna ett par mil norr om staden. Fadern tillhörde en känd ämbetsmannasläkt. Almqvist kom efter studier i hemmet till Uppsala, blev magister och var de närmast följande åren informator och ämbetsman i Stockholm. Han tog tidigt intryck av herrnhutismen och Swedenborg. Efter att 1823 ha lämnat ämbetsmannabanan, där han haft svårt att finna sig tillrätta, flyttade han året därpå till Värmland, gifte sig och blev jordbrukare. Redan 1825 var han tillbaka i Stockholm, där han livnärde sig på lektioner och diverse arbeten. Åren 1829-41 var han rektor för Nya elementarskolan. Han skrev under denna period ett tiotal läroböcker i språk och matematik. Almqvist prästvigdes 1837. Från 1839 medarbetade han i Aftonbladet och andra tidningar. P.g.a. sina radikala idéer tvingades han säga upp sin tjänst vid Nya Elementarskolan och blev under 1840-talet yrkesförfattare, med betydande journalistisk verksamhet och flitigt romanförfattande.

Almqvists privata levnadsförhållanden, äktenskap och ekonomi, försämrades alltmer med åren. Han inlät sig i skuldförbindelser som 1851 tvingade honom i landsflykt, misstänkt för reversstöld, förfalskning och giftmordsförsök på en procentare. Frågan om Almqvists skuld till giftmordsförsöket har tidvis sysselsatt forskningen, men aldrig blivit definitivt klarlagd. Efter 14 år i USA återvände han till Europa och dog efter ytterligare något år i Bremen.

Almqvists skönlitterära debut skedde med den av Swedenborgs läror präglade berättelsen "Murnis" (1819; omarbetad i "De dödas sagor", 1845). Den skildrar på lyrisk prosa livet efter döden. År 1822 var "Amorina" under tryckning, till sin form en blandning av roman och drama, som Almqvist själv kallade "fuga". Boken har en tydlig tendens genom att författaren söker förstå den vansinniga Amorina och den brottslige Johannes och se dem som offer för sjukdom och miljö. När romanen var så gott som färdigtryckt avbröts utgivningen genom ingripande av författarens farbror, biskop Almqvist i Härnösand, och upplagan förstördes. Boken utkom i betydligt omarbetat skick först 1839.

Den allegoriska sagan om "Ormus och Ariman", som utkom först 1839, skrevs troligen kort efter att han lämnat ämbetsmannabanan 1823. Ormus representerar den rationella ordningen och samhällstvånget, Ariman fantasin och frihetsandan. Sagan är en protest mot regeltvånget i livet och konsten och en satir över ämbetsmannavärlden.

Almqvists stora samlingsverk "Törnrosens bok" utkom mellan åren 1832-51 i två delvis samtidiga serier ("duodesupplagan" och "imperialoktavupplagan"). Både till form och innehåll är "Törnrosens bok" ett synnerligen mångsidigt verk: romaner och noveller, sagor och dramer, lyriska och episka dikter omväxlar med essäer och avhandlingar. Den sammanhållande yttre ramen kring verket ges i inledningsberättelsen "Jaktslottet" (1832).

Till de tidigare verken i "Törnrosens bok" hör ett par historiska romaner, bl.a. medeltidsberättelsen "Hermitaget" (1833). Ett betydligt större verk är dock den romantiska romanen "Drottningens juvelsmycke" (1834), ett av Almqvists märkligaste arbeten. Det är en berättartekniskt rikt varierad roman, med en märklig sammansmältning av verklighet och fantasteri kring mordet på Gustav III. I romanens centrum står den mångtydiga och gåtfulla balettdansösen Tintomara.

Under åren 1833-35, då Almqvists romantiska diktning stod på sin höjdpunkt, fick han samtidigt ett allt starkare engagemang för den omgivande verkligheten, för politiska och sociala frågor. Vid mitten av 1830-talet stannade utgivningen av törnrosverket upp, och Almqvist sökte utan framgång nya verksamheter. När han efter ett uppehåll på tre år 1838 utgav en rad nya volymer av "Törnrosens bok", tydde dessa på en begynnande litterär nyorientering, mot realismen. Här ingår t.ex. Almqvists första folklivsnoveller, bl.a. "Kapellet" och "Skällnora kvarn". Den sistnämnda har – liksom i viss mån "Drottningens juvelsmycke" – lett till att Almqvist nämns som den första svenska representanten för den moderna kriminallitteraturen.

Året 1839 inleder en ny produktiv fas. En ny serie törnrosböcker börjar utkomma, vidare den omarbetade "Amorina", "Grimstahamns nybygge" och andra folkskrifter. Almqvist börjar nu medarbeta i Aftonbladet och skriver bl.a. artikelserien "Om poesi i sak", som är hans nya litterära program, en poetisk realism. Slutligen utkom detta år "Det går an". Berättelsens sociala tendens, för ett fritt samliv mellan man och kvinna som två självständiga individer, var i samtidens ögon samhällsupplösande och framkallade en rad av mer eller mindre hätska motskrifter. Almqvist kom i konflikt med överordnade myndigheter, miste sin rektorstjänst och varnades av Uppsala domkapitel.

Under 1840-talet kunde Almqvist därför ägna sig helt åt journalistik och författande. I närmare 700 artiklar debatterade han de flesta av tidens aktuella frågor. Hans romaner från denna period, t.ex. "Gabrièle Mimanso" (1841-42) och "Tre fruar i Småland" (1842-43), hämtar sin inspiration från den franska sensationsromanen och har bara delvis litterärt värde. En plats för sig i författarskapet har däremot de egenartade, lyrisk-musikaliska smådikter som han samlade under titeln "Songes" (Drömmar) och gav ut 1849. Han satte själv musik till dessa dikter.

Almqvists författarskap avspeglar en brytningstid i 1830- och 40-talens svenska litteratur. Han växte upp med romantikens idéer, men utvecklades i riktning mot realismen. Som människa var han en komplicerad, mångbottnad och motsägelsefull person, vilket också har satt tydliga spår i många av hans med stor originalitet skapade verk.

Det här är en förkortad version av artikeln om Carl Jonas Love Almqvist. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang