Meny
Logga in

Apollinaire, Guillaume

Född:
26 augusti 1880
Död:
9 november 1918

Fransk författare av italiensk-polskt ursprung. Han föddes i Rom utom äktenskapet och döptes till Guglielmo Alberto Wladimiro Alessandro Apollinaire de Kostrovitsky. Modern var Angelica de Kostrovitsky, en blodfull äventyrerska av adlig polsk härkomst. Fadern var okänd, och det traditionella utpekandet av en italiensk officer vilar på mycket osäker grund. Trots att modern var beroende av ekonomiskt stöd från tillfälliga älskare och sin tur vid roulettebordet lyckades hon ge Wilhelm, som Apollinaire kallades av sina närmaste, och hans två år yngre halvbror Albert, en någorlunda regelbunden skolgång med Monte Carlo som bas. Wilhelm var en begåvad och åtminstone till en början foglig elev men någon studentexamen tog han aldrig, vilket inte hindrade att han med tiden utvecklades till en lärd bibliofil.

Jagad av fordringsägare och ett grundmurat dåligt rykte, tvingades Angelica de Kostrovitsky 1899 att bryta upp från Monaco med de båda sönerna, nu nitton och sjutton år gamla, och livsledsagaren, den notoriske spelaren och börsklipparen Jules Weil. Efter att under sommaren förgäves ha prövat lyckan på kasinot i den belgiska badorten Spa återvände paret Kostrovitsky-Weil till Paris, som blivit deras nya bas. I väntan på bättre tider hade de hyrt in pojkarna på ett litet pensionat i Stavelot, ett samhälle inte långt från Spa. Men i början av oktober blev de båda brödernas situation så ohållbar att de tvingades rymma fältet, lämnande ett försvarligt antal räkningar efter sig. Det snöpliga slutet till trots blev den fågelfria vistelsen i Stavelot, med starka naturupplevelser i det vallonska landskapet och en första djup förälskelse, ändå en positiv erfarenhet och något av en poetisk väckelse för Wilhelm.

Återförenad med modern i Paris antog Wilhelm pseudonymen Guillaume Apollinaire och försökte med stora svårigheter att försörja sig på sin penna. Det var därför med en viss lättnad som han mottog erbjudandet att tjänstgöra som fransk informator i en tysk adelsfamilj i Rhenlandet. Året i Tyskland blev en förlängning och fördjupning av hans belgiska äventyr. De mytomspunna omgivningarna och den bitterljuva förälskelsen i familjens engelska guvernant, den reserverade Annie Playden, avlockade honom en strid ström av dikter, samtidigt som han kom till smärtsam insikt om sitt starkt sensuella temperament som livet igenom ömsom skulle trollbinda, ömsom stöta bort föremålen för hans alltför ömma låga. Tillbaka i Paris lade han än en gång an på att etablera sig som fri skribent, och nu var tiden mogen, liksom Apollinaire själv. Plötsligt fanns det ett slags själsfrändskap mellan den kosmopolitiska tidsandan med sitt bejakande av livet och allt nyskapande och Apollinaires egen charmfulla och överdådigt idérika personlighet, som arbetade för honom, och efter några få år kunde han försörja sig som poet, journalist, konst- och litteraturkritiker och föreläsare. Det ömsesidigt fruktbara mötet med Picasso och hans vänner 1905 gjorde honom inte bara till den förste store introduktören av kubistisk och futuristisk konst. Det inspirerade honom också till en poesi där han tävlade med konstnärsvännerna i ohämmad experimentlust och upptäckarglädje. Det var också Picasso som presenterade honom för hans nästa stora kärlek, konstnärinnan Marie Laurencin, som emellertid lämnade honom 1912 efter fem stormiga år.

Vid första världskrigets utbrott den 2 augusti 1914 anmälde sig Apollinarie nästan omedelbart som frivillig, samtidigt som han ansökte om franskt medborgarskap. Kort efter att han beviljats detta i mars 1916, sårades han allvarligt i huvudet av granatsplitter och opererades senare. Under sin sjukpermission i Paris träffade han sin sista kärlek Amelia (Jacqueline) Kolb, "den vackra rödhåriga", som han gifte sig med den 2 maj 1918. Den 9 november samma år avled han i spanska sjukan som skördade oräkneliga offer vid den här tiden. Apollinaire blev 38 år.

Poet, prosaist, pornograf och provokatör var Apollinaire en mångfrestare som författartyp. Samtidigt som han skrev poesi arbetade han som redaktör för en serie klassiska erotiska böcker och skrev själv ett par rent pornografiska romaner, varav den mest kända är "De elvatusen spöna eller En hospodars älskog" (1907, Les onze mille verges), på svenska först utgiven med titeln "Furst Vibescu". Länge avfärdades Apollinaires pornografiska texter som ett torftigt brödskriveri, men numera räknas han till de stora erotikerna i fransk litteratur.

De följande åren skulle han gång på gång visa prov på sin mångsidighet. Hösten 1910 var han ytterst nära att ta hem det prestigefyllda Goncourt-priset med novellsamlingen "L’hérésiarque et Cie" (Ärkekättaren & Co.) som året efter följdes av den första diktsamlingen "Le bestiaire ou Cortège d’Orphée", en rad korta djurdikter med trägravyrer av Raoul Dufy. Intresset för samverkan mellan ord och bild är uppenbart. Sin banbrytande kritikerinsats mellan åren 1905 och 1912 för unga kubistiska målare som Braque och Picasso samlade han i mars 1913 i boken "De kubistiska målarna" (Les peintres cubistes) och i april samma år publicerade han sitt huvudverk, diktsamlingen "Alcools", som innehåller ett urval av hans samlade produktion från 1898 till 1913. Den öppnar med dikten "Zone", ett av den lyriska modernismens paradnummer, där Apollinaire använder sig av den moderna världens tekniska landvinningar som poetiskt stoff och där han genom att bryta sönder och dra ihop olika händelseförlopp till samtidiga skeenden försöker finna en litterär motsvarighet till de kubistiska konstnärernas metod att visa ett föremål från olika håll samtidigt. Men i "Alcools" finns också lysande exempel på en mera traditionell verskonst som "Den oälskades sång" (La chanson du mal-aimé) och inte minst den melodiösa antologidikten "Pont Mirabeau" om kärlekens flyktighet och tidens obevekliga gång. Också som frontsoldat var Apollinaire poetiskt aktiv. Därom vittnar de många starkt erotiskt färgade versbrev som han riktade till den unga societetsflickan Louise de Coligny, med vilken han hade en kort och intensiv kärleksrelation i samband med sin militärutbildning, och som utgavs postumt som "Dikter till Lou" (1955, Poèmes à Lou).

Även om krigserfarenheterna satte djupa spår, var Apollinaire intensivt verksam ända till slutet. Han publicerade det självbiografiska verket "Den dräpte skalden" (1916, Le poète assassiné), lanserade termen surrealism, först i programbladet till Jean Cocteaus balett "Parade" som hade premiär i maj 1917, därefter påföljande år i förordet till sitt eget burleska skådespel "Les mamelles de Tiresias" (Tiresias bröst) och myntade i ett berömt föredrag i november 1917 begreppet "L’esprit nouveau" (Den nya andan) som samlingsterm på de nya trenderna inom konst och poesi, samtidigt som han arbetade på ett filmscenario. Dessutom färdigställde han våren 1918 sin andra diktsamling "Calligrammes", där han laborerar med konkret poesi eller bilddikter som rent typografiskt avbildar den företeelse som dikterna handlar om. Och precis som "Alcools" innehåller "Calligrammes" även rent traditionella och klassiskt rimmade dikter.

Strax efter sin död betraktades Apollinaire som en provokatör och avantgardist. Idag framstår han som en av modernismens stora pionjärer, vars modernitet inte enbart ligger i det lekfulla experimenterandet och gränsöverskridandet med och mellan olika konstarter utan framför allt i själva spännvidden mellan tradition och nyskapande. Det är den som gör att varje epok, varje generation har kunnat skapa sig sin egen Apollinaire mer eller mindre till sin egen avbild, medan han själv befinner sig i ständig rörelse mellan högt och lågt, gammalt och nytt, nu och då.

Det här är en förkortad version av artikeln om Guillaume Apollinaire. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang