Meny
Logga in

Appelfeld, Aharon

Född:
16 februari 1932
Död:
4 januari 2018

Den judiske författaren Aharon Appelfeld var välkänd i Israel, men också översatt till många språk. Han föddes i Cernăuţi, huvudstad i den tyskspråkiga provinsen Bukovina i Rumänien, numera Tjernivtsi i Ukraina. Familjen, som tillhörde medelklassen, var tysktalande. De var assimilerade judar som i första hand såg sig som européer. När nazisterna kom var de bara judar. Modern mördades i den åttaårige sonens närvaro. Han och fadern forslades till koncentrations- och arbetslägren i Transnistrien. Själv lyckades Aharon snart fly. I tre år höll sig den lille ensamme pojken gömd på den ukrainska landsbygden. Kriminella, psykiskt sjuka och prostituerade – det var sådana människor som hjälpte honom. Utan dem skulle han inte överlevt. När den ryska armén kom fann han en ny utväg. "Jag såg att den var god. Jag var tolv. Jag anslöt mig till den ryska armén som kökspojke och tillbringade nästan ett år där. Det var också en viktig skola för mig." Efter krigets slut kom han via Italien till Palestina 1946. Inte förrän på 50-talet, när staten Israel var ett faktum, återsåg han fadern som också tagit sig dit. Aharons formella skolkunskaper var närmast obefintliga, när han kom till det nya landet. Här blev hans nya språk hebreiska. Det blev också det språk han lärde sig att skriva på, och så småningom undervisa i litteratur vid Ben-Gurion universitetet i Be'er Sheva.

Aharon Appelfeld började 1959 publicera sina berättelser i olika tidskrifter. På 60-talet utkom sedan en rad novellsamlingar, bl.a. "Ashan" (1962, Rök) och "Bagai haporeh" (1964, I den fruktbara dalen), de första konstnärligt slagkraftiga skildringarna av Förintelsen i hebreisk litteratur. På grund av ämnets ohyggliga karaktär använde sig dock författaren av den allegoriska formen.

Även i sitt senare författarskap spelar förintelsen en helt dominerande roll, t.ex. i den centrala romanen "Badenhaym, ir nofesh" (1979), som skildrar det bedrägliga lugnet bland den judiska befolkningen strax före andra världskriget. Det var den första av Appelfelds romaner som översattes till engelska. Appelfelds karaktärer är ofta aningslösa. De vet inte vad som väntar. Läsaren sitter däremot med facit i hand.

På svenska finns romanerna "Undrens tid" (1978, Tor ha-pela'ot) och "Kaveldunets land" (1986, El erets hagome). Den förra är en skildring av hur mänskliga relationer bryts ned under den tilltagande antisemitismen. Romanen tilldrar sig innan allt ännu har hänt. Brunos pappa är en välkänd och uppburen judisk författare. Efterhand fryses han ut. Senare delen av romanen utspelar sig "många år senare när allt var över". Bruno återvänder nu som vuxen man och återser ett samhälle som bara vill glömma och inte kan se honom i ögonen. I "Kaveldunets land" står en man som förnekat sin judiska identitet i centrum. Sommaren 1938 reser han tillsammans med sin mor till de avlägsna trakter i Rumänien där hon växte upp. Det hela blir en färd full med förebud om den annalkande katastrofen.

Appenfeld hade ett 40-tal romaner bakom sig när han publicerade "Pirhe ha-afelah" (2006). Det var en historia som länge väntat på att bli skriven. När judarna började deporteras lämnas 11-årige Hugo till en av sin mors barndomskamrater Mariana. Han bor med henne på en bordell – en erfarenhet som Appelfeld delade med Hugo. Det var bl.a. tack var den prostituerade Maria som han själv som tioåring lyckades hålla sig vid liv. Om han inte själv faktiskt bott tillsammans med en prostituerad, skulle han inte kunnat skriva boken, menade han.

Hans värsta erfarenheter, ur vilka hans böcker oftast hämtade sin näring, grundar sig på sådant som hände mellan 1939 och 1945. Då var han mellan sju och tretton år. De minnena är inte intellektuella utan känslomässiga. "Mycket av mina erfarenheter från den här tiden sitter i kroppen - i mina ben, armar, hår och öron – och det är en viktig källa."

Alla de där kroppsliga minnena återanvände Appelfeld gång på gång utan att egentligen skriva om sig själv. Först vid 67 års ålder skrev han sin självbiografi, "Sipur hayim" (1999). Här skriver han om det otroliga han varit med om. För visst är hela tanken med Förintelsen rent otrolig. När han tänker efter kan han knappast tro att han faktiskt varit med om allt detta. Han erinrar sig hur mentalpatienter som släpptes från sjukhusen och skickades in i ghetton och koncentrationsläger lekte med barnen. Ur deras ögon lyste det att nu kunde ju alla se, att de var de som hela tiden haft rätt, hur tokiga de än ansetts. För visst var världen just så otrolig och vansinnig som de alltid hade sagt?

Appelfeld skrev alltid på hebreiska. Det är det språk han ansåg passade honom bäst. "Min bästa lärobok när det gäller att hitta ett språk för att beskriva det onda har varit Bibeln. Dess poetiska men ändå klara språk har lärt mig att säga exakt vad jag vill säga." Hans modersmål var tyska, men att skriva på "mördarnas språk" var inte tänkbart för honom.

När historien upprepar sig och många ser paralleller i hur palestinierna behandlas av den israeliska staten idag ville inte Aharon Appelfeld gärna uttala sig. Han var ingen politiker sade han. Till skillnad från andra kända israeliska författare som Amos Oz, Abraham B. Yehoshua, och David Grossman, som gjort sig kända som fredsvänner och kritiker av de värsta övergreppen mot palestinierna, höll han helst tyst. I en fransk radiointervju konstaterade han dock frankt: "Jag känner inte arabarena. För mig är de ett abstrakt begrepp (abstraction)."

Appelfeld var inte i alla frågor enig med sionisterna. Men med åren snarare närmade han sig än tog avstånd. "Jag är en judisk författare. Jag skriver huvudsakligen om det judiska folkets öde. Jerusalem, skulle jag säga, är hjärtat i judisk historia. Så jag kan inte tänka mig att vara en judisk författare och inte bo i Jerusalem. --- Jag är en judisk författare, jag bor bland mitt folk, och jag försöker att förstå olika sidor av judisk existens. Så var annars kan en judisk författare leva?"

Det här är en förkortad version av artikeln om Aharon Appelfeld. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang