Meny
Logga in

Balzac, Honoré de

Född:
20 maj 1799
Död:
18 augusti 1850
Foto: Félix Nadar

Honoré de Balzac föddes i Tours i Frankrike som son till en jurist och hans trettio år yngre maka. Hans namn var egentligen Honoré Balzac. Den adliga partikeln "de" började han på eget initiativ använda 1831. Efter sporadisk skolgång i gosskollegiet i Vendôme blev han praktikant på ett advokatkontor. 1814 flyttade familjen till Paris, 1816 började sonen efter sin studentexamen läsa juridik vid Sorbonne. Samtidigt hade han upptäckt litteraturen och fick också faderns tillåtelse att under två år ägna sig åt att skriva. Efter ett års vedermödor i en vindskupa i Paris var han färdig med sitt första verk, ett versdrama i fem akter om Oliver Cromwell. Uppläsningen inför familjen med inbjudna gäster gjorde ingen succé. Den unge Balzac lät sig emellertid inte nedslås så lätt, han övergav verserna till förmån för prosan som skulle visa sig vara hans rätta element. Balzacs födelseår, 1799, sammanfallar med den så kallade Brumairekuppen som räknas som slutår för den franska revolutionen. Napoleon Bonaparte tog makten för att fyra år senare utropa sig till Kejsare.

För den unge Balzac blev 1820-talet en hektisk tid. Han var besatt av idén att göra sig ekonomiskt oberoende och att vägen dit gick via litteraturen. Han var en mästerlig historieberättare och fram till debuten under eget namn spottade han ur sig ett antal ganska enkla romaner under pseudonym.

Produktionen var häpnadsväckande. Mellan 1821–26 skrev han med hjälp av några medförfattare nio romaner, samtliga under pseudonym. Balzac ansåg att en bok var färdig i och med att han hade skissat upp handlingen, början och slutet. Resten var bara att fylla i. Han arbetade alltid simultant med flera manuskript samtidigt. Det säger sig självt att resultatet inte alltid blev så bra, men i Balzacs romanfabrik var det inte den litterära kvaliteten som styrde. Här producerades mest historiska romaner, skräckhistorier och berättelser. Pengar var den drivkraft som allt snurrade kring liksom handlingen i hans senare romaner. "Pengar är allt" heter det i "Pappa Goriot" (1835, Le père Goriot)

Dessutom köpte han för lånade pengar ett tryckeri i avsikt att ha full kontroll över hela processen, från skrivandet till tryckandet. En av hans idéer var att ge ut franska klassiker i billighetsupplagor. Författare och affärsman alltid öppen för att göra en bra affär, Balzac var rastlös energisk men sällan framgångsrik i sina affärsprojekt. Tryckeriet gick i konkurs, klassikerna blev makulatur och själv hamnade han i en ond spiral av skulder, förfallna växlar och fordringsägare som måste hållas på avstånd. Endast nya böcker, nya berättelser och till och med löften om nya storverk kunde rädda honom från ruinens brant. Hans arbetskapacitet var legendarisk, något som han själv gärna skröt om. Sömnen reducerades till några få timmar per dygn. Nätterna igenom arbetade han frenetiskt i skenet av två stora kandelabrar, enligt myten drack han 60 koppar kaffe om dygnet.

Till en början arbetade Balzac även som journalist. Artiklar, historietter och följetonger såldes till tidningar och boulevardpress, ofta utan signatur vilket knappast förbättrade utsikten att skapa sig ett namn i huvudstaden. Hans obrutna energi gav till slut resultat. "Les Chouans" (1829) var en bloddrypande historia om ett kontrarevolutionärt uppror i Bretagne 1799 som gavs ut under eget namn. Samma år kom även debattskriften "Äktenskapets fysiologi" (1829, Physiologie du mariage) ett debattinlägg i tidens könsdiskussion. Förebilden hette François Rabelais och precis som med den store satirikern var avsikten att både roa och chockera. När Balzac diskuterar kvinnans ställning är det endast den priviligierade klassens damer som intresserar honom. De arbetande kvinnorna som mjölkade kor, eller utnyttjades som dragdjur i produktionen var inte riktiga kvinnor i författarens ögon. I boken pläderar han såväl för större sexuell frihet för flickor, som strängare straff för äktenskapsförbryterskor ty hon försnillar arvet från de legitima barnen. Äktenskapet var en köpehandling och likställdes med prostitution sanktionerad av samhället. Balzac började också lära sig att göra reklam för sina böcker. Han gjorde en anmärkning om att kvinnor fick läsa honom på egen risk. Boken sålde som smör i solsken. Ämnet var pikant och i ett slag gjorde sig Balzac ett namn i det litterära Paris trots att även "Fysiologin" till en början gavs ut anonymt.

Under 1830-talet tillkom merparten av Balzacs viktigaste skönlitterära verk, de flesta kretsar kring teman om mänskliga passioner, svagheter och penningens makt. "Chagrängskinnet" (1831, La peau de chagrin), kan karaktäriseras som en romantisk skräckroman. Huvudperson är en fattig ung man i 1820-talets Paris som får alla sina önskningar uppfyllda av ett skinn han fått av en antikvitetshandlare. Problemet är bara att för varje önskan krymper skinnet och därmed också hans livstid.

"Eugénie Grandet" (1834, Eugénie Grandet), har handlingen förlagd till en liten fransk landsortsstad där titelpersonen växer upp med en förmögen men sjukligt snål och girig far som förbittrar tillvaron för sin familj. Han unnar inte sin familj varken bättre mat eller minsta nöjen. Eugénie förälskar sig i sin utfattige kusin Charles. Då kärleken också tycks besvarad skickas Charles iväg till kolonierna. De lovar varandra evig trohet. Eugénie ser en utväg ut ur sin kringskurna tillvaro och lovar att vänta på honom. För Charles är hon mest ett tillfälligt tidsfördriv.

I "Pappa Goriot" möter vi den självuppoffrande före detta makaronihandlaren Jean-Jochin Goriot, som älskar sina döttrar så högt att han inte kan neka dem någonting. Båda döttrarna har gift in sig i rika och förnäma familjer och skäms nu för honom. Av den anledningen har de också förbjudit honom att besöka dem i deras hem, men själva uppsöker de honom då och då, alltid för att be om pengar. Efterhand smälter Goriots egen förmögenhet ihop, han blir sjuk. Döttrarna är för upptagna med en stor bal för att ha tid att besöka pappan på hans dödsbädd eller gå på hans fattigbegravning.

"Förlorade illusioner" (1837-43, Les illusions perdues) skildrar hur den unge Lucien de Rubemprés, ännu en av alla dessa besatta Balzachjältar, försöker slå sig fram på den litterära parnassen. Lucien kommer från landet till Paris, bländas av storstaden men inser raskt att det som var högsta mode i landsortsstaden Angoulême är löjeväckande och hopplöst passé i huvudstaden.

Balzac är påtagligt intresserad av mode, både manligt och kvinnligt. Utseendet och kläderna är hos Balzac en viktig del av den sociala koden, där man kan avläsa såväl personliga egenskaper som ekonomisk situation och samhällsställning. Ett särskilt gott öga har han till huvudstadens unga manliga dandys. Om Lucien inte har de rätta kläderna, inte umgås i de rätta salongerna, inte har de rätta kontakterna, spelar det i stort sett ingen roll hur duktig författare han är. "Förlorade illusioner" är, förutom historien om en ung mans väg till parnassen, en skildring av det franska tidiga 1800-talssamhället i stort och framför allt de litterära kretsloppen. Här skildras författare, dramatiker och poeter, samt inte minst alla de som tycks leva gott på dem; förläggare, redaktörer, journalister, kolportörer, bokhandlare, recensenter, boktryckare, sättare, vaktmästare ner till minsta korrekturläsare. Det är inte alltför långsökt att i Lucien se Balzac själv. Livslinjen, flytten till Paris, drömmen om framgång hos kvinnorna, i salongerna, genom skrivandet, tryckeriet, förläggarverksamheten är alla ingredienser hämtade ur hans eget liv.

1841 fick Balzac idén att han skulle samla alla sina verk, både befintliga och planerade, under en övergripande titel, "Den mänskliga komedin" (La comédie humaine). Titeln var inspirerad av Dantes "Den gudomliga komedin". Balzac ville skildra det franska samhället i en rad fristående men ändå sammanhängande romaner. Syftet var att beskriva människan som samhällsvarelse. Författaren delade in sina verk i tre huvudavdelningar, "Sedesskildringar", "Filosofiska skildringar" och "Kritiskt undersökande skildringar". Varje avdelning hade flera underavdelningar. Indelningarna var inspirerad av tidens biologiska klassificeringar och samtidigt ett försök att skapa ordning i det överväldigande materialet, 91 avslutade verk (noveller, romaner och essäer) samt 46 oavslutade verk, några fanns endast som planerade titlar.

Sambandet mellan enskilda delar understryks bland annat av de återkommande personerna i böckerna. Sammanlagt lär över två tusen personer figurera i Balzacs berättelser. Han omarbetade även tidigare verk för att de skulle passa in i "komedin".

Balzacs realism kan ibland, särskilt i de mer omfattande verken, beskrivas som otymplig. Berättandet gör ständiga utvidgningar, förlorar sig i till synes ovidkommande detaljer. Tryckeriverkstan som den naive David får köpa av sin snikne fader i "Förlorade illusioner" beskrivs in i minsta detalj med alla facktermer på plats på nio sidor. Avsnittet fick den ungerske marxistiske litteraturvetaren Lukács att inse att han inte behärskade franskan så bra som han inbillat sig eftersom han hela tiden var tvungen att konsultera ordboken på jakt efter de rätta fackuttrycken. Marxisternas intresse för Balzac grundar sig på att Friedrich Engels i ett brev kallade Balzaczs verk för en "realismens triumf", något som fick stor spridning och skapade en debatt som blev både lång och polemisk, inte minst i Sverige på 1970-talet. Engels menade att realismen var så utmejslad in i minsta detalj att Balzac avslöjade samhällsmekanismer, penningens obönhörliga makt, den ohämmade egoismen, societetslivets förljugenhet, de fattigas misär, den utbredda prostitutionen, att texterna kan ges en revolutionär läsart, något som gick emot författarens egentliga övertygelse.

Balzac var ett barn av sin oroliga tid. Som författare revolutionär i sitt uttryck, som affärsman del av den framväxande borgarklass som han samtidigt föraktade. Han bekände sig till det bestående, till en fast ordning, till de konservativa, till monarkin och kyrkan. Han levde i de turbulenta efterdyningarna av den franska revolutionen och hyste en oreserverad beundran för Napoleon. Han drog självklar fördel av tidens dramatiska händelser där han hittade stoff till alla sina romaner samtidigt som han behövde politisk stabilitet för att kunna sälja verken.

I mars 1850 gifte han sig med en polsk adelsdam, grevinnan Hanska och tycktes äntligen ha nått sina drömmars mål, en ställning i societeten. Några månader senare, den 18 augusti, dog han efter en längre tids sjukdom.

Det här är en förkortad version av artikeln om Honoré de Balzac. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang