Meny
Logga in

Beauvoir, Simone de

Född:
9 januari 1908
Död:
14 april 1986
Foto: Okänd fotograf

Den franska författaren och filosofen Simone de Beauvoir föddes och växte upp som äldsta dottern i en katolsk adelsfamilj i Paris. Familjen hade dock dålig ekonomi vilket begränsade deras sociala och kulturella liv. I synnerhet fadern var konst- och teaterintresserad. Den katolska modern och högersympatiserande fadern var ideologiskt oense. Enligt Beauvoir bidrog denna oenighet till hennes beslut att bli intellektuell, för att därmed kunna utveckla egna tankegångar. 1929 tog hon en examen i filosofi vid École Normale Supérieure. Hon kom kurstvåa efter Jean-Paul Sartre och var en av de första kvinnorna samt den yngsta bland både kvinnor och män som tog "agrégationsexamen", vilket gav henne behörighet att undervisa på universitetet. Hon doktorerade i filosofi vid Sorbonne. Fram till 1943 arbetade hon som gymnasielärare i Marseille, Rouen och Paris. Därefter ägnade hon sig helt åt sitt författarskap samt åt att resa, bland annat i Ryssland, Kina och USA. Under Andra världskriget deltog hon i motståndskampen. På 1950- och 60-talen var hon politiskt engagerad, till exempel som motståndare till Algeriet-kriget. Hon deltog också i den så kallade Russel-tribunalen mot Vietnam-kriget. Beauvoir visade inte sina vänstersympatier genom att ansluta sig till kommunistpartiet utan förhöll sig, tillsammans med Sartre, som "intellektuell kritiker". Sartre var hennes livskamrat men de gifte sig aldrig utan gav varandra friheten att ha relationer med andra.

Simone de Beauvoir är en centralgestalt i fransk 1900-talslitteratur och fransk existentialistisk filosofi. Hon var en av de första europeiska kvinnorna som gavs möjlighet att studera vid universitetet. 1800-talets intellektuella kvinnor, till exempel Virginia Woolf, hade inte tillträde till utbildning vid högre lärosäten. Som kvinnlig pionjär inom högre utbildning var Beauvoir därför tvungen att profilera sig i en vetenskaplig och intellektuell värld dominerad av män.

Beauvoir valde mellan en karriär som filosof och författare och förkastade den filosofiska banan därför att hon ansåg sig sakna egna idéer. Hon började sitt litterära skrivande under slutet av 1920-talet och hade 1935 avslutat två manuskript. Hon debuterade 1943 med den självbiografiska romanen "Den inbjudna" (L'invitée), som skildrar ett förhållande mellan tre personer där svartsjuka driver handlingen fram mot ett dramatiskt slut. 1945 gav hon ut en av de första romanerna om den franska motståndsrörelsen, "Andras blod" (Le sang des autres), som också bär stark prägel av hennes existentialistiska filosofi. Beauvoirs författarskap ledde till att ett flertal kvinnliga författare började publicera sig i Frankrike. Under 1940-talet återupptog Beauvoir filosofin och skrev en samling essäer, däribland politiska där hon försvarade Sartre och hans idéer. Beauvoir har i vissa sammanhang förringande betecknats som Sartres "lärjunge". Hon och Sartre ventilerade och kritiserade varandras texter och de hade en ömsedig betydelse för varandras intellektuella och litterära utveckling.

Arbetet med "Det andra könet" (1949, Le deuxième sexe) inleddes med att Beauvoir 1946 började planera att skriva sina memoarer. Hon reflekterade då för första gången över vad det inneburit för henne att vara kvinna och fann att frågan om kvinnans villkor intresserade henne mer än att nedteckna sin personliga historia. "Det andra könet" är en studie över den västerländska kvinnans kulturella och sociala situation som kom att bli ett epokgörande teoretiskt arbete. Med den grundläggande distinktionen mellan biologiskt "kön" och socialt "genus" visar Beauvoir att det inte är kvinnans biologi som bestämmer hennes roll i samhället. Hon sammanfattade det i den berömda satsen "man föds inte till kvinna, man blir det". "Det andra könet" har kallats en feminismens bibel och var en utgångspunkt för den moderna feminismens utveckling på 1970-talet.

Enligt en forskare var merparten av Beauvoirstudierna före 1980-talet franska men under 1990-talet var intresset för henne närmast obefintligt i Frankrike. Under 1970- och -80-talen dominerades den franska litteraturforsningen av strukturalism, poststrukturalism och postmodernism som inte visade Beauvoirs existentiella filosofi och humanism någon särskild uppmärksamhet. Ledande franska feministiska teoretiker, som exempelvis Hélène Cixous, anklagade henne för att diskutera jämlikhet ur en "manlig" synvinkel. Enligt en uttolkare tillägnade sig Beauvoir en "manlig" stil under sin utbildning på den mansdominerade Ècole Normale Supérieure och denna påverkan återklingar till viss del i "Det andra könet". Från 1990-talet har forskningen om Beauvoir nyanserats och bland annat har det framhållits att hon förenade den franska existensfilosofin med historiefilosofi och därigenom framställde en egen utgångspunkt. Hon påpekar i inledningen till verket att hon utgår från existentialistisk moral i sitt studium. Martin Heidegger och Søren Kierkegaard anses vara inspirationskällor. Beauvoir var själv mycket nöjd med "Det andra könet". Inte förrän 2002 blev verket översatt till svenska i sin helhet.

Nyckelromanen "Mandarinerna" (1954, Les mandarins) fick Goncourtpriset och betraktas som Beauvoirs skönlitterära huvudverk. Romanen handlar om de vänsterintellektuella i Paris under åren efter Andra världskriget och innehåller en rad lätt igenkännliga karaktärsskildringar, bland annat av Albert Camus, Sartre och den amerikanske författaren Nelson Algren med vilken hon en tid hade ett förhållande.

Ångest, död och ensamhet är återkommande teman i Beauvoirs författarskap som hon ofta ventilerade i sina biografiska texter och dagböcker. För Beauvoir var skrivandet ett sätt att bli uppskattad: "jag var lidelsefullt angelägen om att folk skulle tycka om mina böcker" men det var också ett sätt att kommunicera utanför hennes egen isolering: "att sträcka sig bort från smärtan, ångesten och tråkigheten".

Under 1950-talet påbörjade Beauvoir sitt omfattande nedtecknande av sina memoarer. I den stora svit som inleds med "En familjeflickas memoarer" (1958, Mémoires d'une jeune fille rangée) skildrar hon sin egen utveckling men tecknar också närgångna porträtt av Sartre och andra av tidens mest betydelsefulla intellektuella. Tonen i memoarerna skiftar i de olika delarna mellan mer eller mindre mörka stämningar, inlevelsefull eller sakligt refererande prosa. Det självbiografiska författarskapet fortsattes med bland annat "Avled stilla" (1964, Une mort très douce) där Beauvoir med stor empati skildrar moderns sjukdom och död. I "Avsked" (1981, La cérémonie des adieux) återger hon i saklig stil de sista tio åren med Sartre. Memoarsviten blev mycket populär i Frankrike.

I essäer och artiklar, framförallt i tidskriften Les Temps Modernes som Sartre redigerade fram till sin död 1980, behandlade Beauvoir filosofiska, moraliska och politiska problem. Under flera generationer framstod hon som den stora förebilden för många, särskilt intellektuella, kvinnor som såg hennes förhållande till Sartre som ett ideal. Efter hennes död har dock flera biografier problematiserat och nyanserat denna idealbild. Under 1990-talet utkom breven till Sartre, "Lettres à Sartre" (1990) och breven till Nelson Algren "Un amour transatlantique" (1997). Dessa postuma utgåvor visar andra sidor av hennes liv än vad som tidigare varit kända.

Det här är en förkortad version av artikeln om Simone de Beauvoir. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang