Meny
Logga in

Bouraoui, Nina

Född:
31 juli 1967

Nina Yasmina Bouraoui har rötter både i Algeriet och Frankrike genom sin algeriska pappa och franska mamma. Hennes far var internationell tjänsteman inom ekonomi. Hennes mor jurist. Yasmina föddes i Rennes i Frankrike. Några år senare frigjorde sig Algeriet från den franska kolonialmakten. Familjen flyttade till Alger när Yasmina var två år. När hon var fjorton tillbringade hon sommarlovet hos mormor och morfar i Bretagne. En dag var det bara bestämt att hon inte skulle tillbaks till Algeriet. Uppbrottet var abrupt och smärtsamt. Familjen flyttade sedan till Schweiz och därefter till Förenade Arabemiraten. Under hela sin uppväxt gick hon i franska skolor och så småningom flyttade hon till Paris, där hon studerade juridik och filosofi på universitetet. Hon är numera författare på heltid och fortfarande bosatt i Paris. Hon räknas som en av Frankrikes mest betydande samtida författare och brukar t.o.m. nämnas i Nobelprissammanhang.

Nina Bouraoui började som mycket ung att skriva dagbok, noveller och dikter. Vid nitton års ålder beslutade hon sig för att skriva en roman, som när den var klar några år senare genast blev antagen av det ansedda franska förlaget Gallimard. Bouraoui fick ett fantastiskt genombrott med debutromanen "Förbjuden betraktelse" (1991, La voyeuse interdite) som belönades med Prix du Livre Inter och såldes i 140 000 exemplar. Romanen har översatts till många språk och utgivits över stora delar av världen.

"Förbjuden betraktelse" är en intensiv och känsloladdad berättelse om en algerisk tonårsflickas förvandling från barn till kvinna och den både psykiska och fysiska stympning hon utsätts för. När hon får sin första menstruation slutar fadern att tala med henne och hon tillbringar sin tid inlåst i sitt rum i väntan på att giftas bort med en okänd. Från sitt fönster iakttar hon livet ute på gatan, där männen finns, men hon kan inte interagera i detta sociala liv: "jag är det oförskämda ögat som döljer sig bakom era inhägnader, era dörrar, era nyckelhål för att stjäla en bråkdel av Liv som aldrig kommer att tillhöra mig!" För att få utlopp för sitt hat och sin smärta hänger hon sig åt fantasier och drömmar och tar poesin till hjälp. I synnerhet i Bouraouis tidiga romaner skildras kroppsliga funktioner och sensuella erfarenheter extremt detaljerat, ofta våldsamt och groteskt: "I min fantasi hörde jag ljudet av revben som smulades sönder vid varje ovanlig rörelse hon gjorde, köttet som pressades samman, benen i hennes knän som gnisslade och stack i inälvorna." Den kvinnliga berättaren, vars namn Fikria avslöjas först i slutet av berättelsen, betraktar omvärlden ur den patriarkala kulturens perspektiv där kvinnor tystas och betraktas som bilder. Romanen ställer frågan om hur kvinnor ska kunna överbrygga glappet mellan att vara objekt/subjekt, kropp/medvetande. Denna dualism kan även överföras på frågan om kvinnan som konstnär. Den unga kvinnan, som i sin instängdhet fantiserar om livet på gatan, har tolkats som en symbol för en kvinnlig konstnär som erövrar ett offentligt, manligt område samtidigt som hon fysiskt är instängd i det feminina, privata rummet.

Även Bouraouis övriga romaner, som prisats för sin stilistiska briljans, ångar av en besatt vrede och mättad symbolik. "Intet liv" (1992, Poing mort) utspelas i ett katolskt land och handlar om en kvinna som bor på en kyrkogård. Bouraoui skildrar i flera romaner ett mycket destruktivt förhållande mellan mor och dotter som ofta gestaltar sig i och genom den kvinnliga kroppen i form av bland annat förruttnelse, anorexi och sjukdom. I "Muränornas bal" (1996, Le bal des murènes) är det en sjuk, ruttnande pojke som drivs till galenskap av sin känslokalla mor. Utforskandet av den sexuella identiteten är liksom i de flesta av Bouraouis romaner en central del.

Flera av Bouraouis romaner liknar självbiografier men författaren själv växte upp i en sekulariserad och liberal universitetsmiljö som är totalt olik den hon beskriver i till exempel "Förbjuden betraktelse". Hon lånar dock sitt eget ursprung som fransk-algerier för att skildra den identitetskonflikt hennes romankaraktärer ofta brottas med och pendlar gärna mellan fiktion, självbiografi och dokumentär. Identitetssökande står i fokus i "Pojkflickan" (2004, Garçon manqué) som kan läsas som en självbiografi om en fransk-algerisk flicka som hela tiden ställer sig frågor om sin könsidentitet. Första delen utspelar sig i Alger och den andra i Frankrike och jaget beskriver den kluvenhet hon upplever i sina båda nationella identiteter. "Varje morgon kontrollerar jag min identitet. Jag har fyra problem. Fransyska? Algeriska? Flicka? Pojke?" Detta är teman som återkommer i författarskapet

"Dockan Bella" (2005, Poupée Bella) är en fiktiv dagbok eller självbekännelse som i saklig ton skildrar jagets första upplevelser av Paris homosexuella nattklubbsliv. På ett djupare plan skildrar Bouraoui också jagets osäkerhet inför att erkänna sin homosexualitet i den borgerliga sociala kontext hon lever. Den korta romanen ger inga djupa persongestaltningar utan skildrar i korta sekvenser det tämligen diffusa jagets flyktiga möten med lika diffusa, ofta namnlösa, personer som hon själv. Osäkerheten på det egna jaget ger henne tillfälle att leka med sin könsidentitet.

Skrivandet är också ett återkommande tema som Bouraoui presenterar redan med debutens fantiserande Fikria. Också Bella slits mellan dragningen till de unga kvinnor hon möter och skrivandet. I "Mina onda tankar" (2006, Mes mauvaises pensées) uttrycker jaget ett behov att skriva som ekar av Virginia Woolfs "Ett eget rum". "Mina onda tankar" återges som ett terapisamtal vilket ger läsaren en känsla av autenticitet och intimitet. I jämförelse med hennes tidigare romaner är bildspråket mindre symbolladdat, aggressiviteten nedtonad men beskrivningen av det psykiska tillståndet har undertoner av våld och destruktion. Berättelsen saknar kronologisk handling och i stället varvas minnesbilder från Algeriet och Frankrike med introspektiva betraktelser. Kring detta associativa berättande bildar referenser till familj och kärlekspartners en lös ram.

I "Kärlekens geografi" (2008, Appelez-moi par mon prénom) återkommer konflikten mellan skrivandet och kärleken. I romanen träffar författarjaget vid en boksignering en ung man som påverkats starkt av en av författarens tidigare böcker av dagbokskaraktär. De fortsätter kontakten via email och relationen blir efter hand hetare. Samtidigt som författaren blir mer och mer besatt av den unge mannen försöker hon koncentrera sig på en roman hon håller på med. Så får vi samtidigt som vi följer kärlekshistorien också följa skrivprocessen; hur texten växer fram från idé till det slutliga resultatet. Det går också att läsa romanen som mötet mellan läsare och författare.

Nina Bouraoui har för vana att skriva i jagform. Hon säger sig ha försökt skriva i tredje person, men det får henne att känna sig "vid sidan av texten". "Jaget" är ett verktyg för henne att komma in i texten menar hon, och det etablerar inget avstånd mellan läsaren och författaren. Många av hennes romaner är också skrivna i hetsig monologform. Nackdelen med det här arrangemanget är att hon hela tiden måste förklara att det faktiskt inte alltid är hon som är "jaget". I "Innan männen" (2007, Avant les hommes) är det den unge skolpojken Jérémie som är jaget. Han har ett komplicerat förhållande till sin mor, vilket inte är ovanligt i Bouraouis texter. Det här är sommaren innan pojken tar steget bort från mamman in i männens värld. För att rädda sig från mamman och världen som inte passar honom, åtrår han ömsom Sami, ömsom mammans älskare Alex. Dessemellan flyr han genom att röka brass. Marianne Jeffmar recenserar entusiastiskt romanen i Svenska Dagbladet (2008-08-14) under rubriken "Läs och njut": "Nina Bouraoui har den sällsynta gåvan att locka med sig läsaren till gränsen för det oåtkomliga, hon är gudabenådad som en gång profeten Jeremia."

Bouraoui ser sig inte som en politisk författare, men hon "motsätter sig orubbligt män vid makten, deras erövrande av styrka ..." Hon tillstår att hon är anarkist, romantisk anarkist. Det enda politiska upprop hon har skrivit under var för att godkänna insemination för homosexuella par. Hon har levt länge med en kvinna, men har dock inte själv velat skaffa några barn. Eftersom hon besitter förmågan att uttrycka sig, tycker hon att det är hennes plikt att skriva om olikheter. Hennes böcker ser hon som åtaganden. Men framför allt är hon inriktad på språket: "... på skrivandet, på kraften i poesin. Det är därför jag säger att jag är konstnär. Varje bok är en bit sten att hugga till, att förädla. Man måste varje gång hitta rätt musik i rätt partitur."

I "Våra kyssar är avsked" (2010, Nos baisers sont des adieux) tecknar författaren korta skisser av män, kvinnor och platser som hon älskat och som gjort henne till den människa hon är. Åtrån finns där genom hela hennes författarskap. Den här gången är det själva mottot för boken.

Framför allt hyllas hon för sin språkbehandling. För kraften och skönheten i texter som gränsar till lyrik. Om texten i "Våra kyssar är avsked" var uppdelad i många, ofta korta skisser från olika tider av hennes liv är texten i "Enstörig" (2011, Sauvage) satt i ett svep utan någon som helst kapitelindelning. Och inte särskilt många utgångar heller. Nu är vi tillbaks i barndomens Algeriet. Nina Bouraoui har efter uppbrottet aldrig återvänt till Algeriet. Hon har varit rädd att förstöra sina minnen. I skrivandet har hon dock gång på gång använt sitt barndoms landskap – ett landskap präglat av skönhet, men också av våld och kolonialt förtryck. Året är 1979 och i Algeriet oroar sig människor för framtiden. Den här gången är det tonåriga Alya som står i centrum. Från att hon tillsammans med barndomsvännen Sami varit som två "rabiesvilda hundar, dingor, berusade av livet" befinner hon sig i nu sorg. Sami är försvunnen. Kanske valde han döden. Ibland tror Alya att det är hennes fel, att det är hennes hat/kärlek som drivit honom bort. Eller har hans frånvaro samband med landets koloniala historia och dess "nedärvda smärta"? En stor del av boken utspelar sig i Alyas huvud. Till slut väljer hon livet och "kärleken som motsätter sig våldsamheten i världen". Än en gång beskriver Bouraoui övergången mellan barn och vuxen. "Jag har nog aldrig läst någon författare som vackrare och bättre beskriver denna starka och genomgripande förändring till kropp och själ", skrev Maria Schottenius i Dagens Nyheter (2012-12-08).

Det här är en förkortad version av artikeln om Nina Bouraoui. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang