Meny
Logga in

Byron, George Gordon

Född:
22 januari 1788
Död:
19 april 1824
Målning av Thomas Phillips

Engelsk poet, tillika beryktad äventyrare och resenär, född i London. Fadern, känd som "Galne Jack", slösade utan betänkligheter bort en förmögenhet och försvann till Frankrike där han dog när sonen var tre år gammal. Byron fick tillbringa barndomen med sin psykiskt svaga mor i ett utarmat hem nära Aberdeen i Skottland. Men redan vid tio års ålder blev han - genom en serie oväntade dödsfall i släkten - lord Byron och arvinge till stora familjegods. Under studietiden vid Harrow och Cambridge läste han mycket, mest historia och biografier, förälskade sig, festade och blev beryktad för sin ateism och sin radikalism. Trots ett svårt handikapp - Byron hade klumpfot - var han en skicklig simmare och en säker ryttare. 1807, då Byron var nitton år gammal debuterade han med en diktsamling. Som myndig fick han plats i överhuset på oppositionssidan, och i sitt första tal tog han ställning för svaga och fattiga. En första resa ut i Europa 1809-11 tog honom till Sydeuropa och Främre Orienten. Efter ett kort misslyckat äktenskap och en trolig incestuös förbindelse med sin halvsyster lämnade Byron England 1816 för att aldrig återvända. Han dog i Grekland där han varit beredd att ansluta till grekernas frihetskamp mot turkarna, men en reumatisk feber innebar slutet för de planerna.

Inte många författare i den engelskspråkiga litteraturen äger den magiska klang som ekar kring lord Byron. Engelsmännen har till och med ett särskilt namn för denna – "the Byron business" säger man om alla anekdoter. Det finns många sådana, liksom det finns många epitet, alla mer eller mindre sanna. Romantiker, revolutionssvärmare, kvinnotjusare, klumpfot, äventyrare, diktare, adelsman, bög, satiriker, Napoleonbeundrare, ryttare, simmare, pedofil och resenär. Ryktesfloran är i det närmaste oändlig, liksom behovet att skvallra om annat än hans inflytelserika och betydande litteratur. Både som författare och äventyrare tillhör Byron dock utan tvekan 1800-talets viktiga historia.

Vad vi än väljer att kalla lord Byron hör det till ovedersägliga fakta att han vistades på resa utanför England över en tredjedel av sitt korta liv. Ett reaktionärt politiskt klimat med en hycklande överklass hemma passade inte lord Byron, som hade behov – både av frihetlig och sexuell natur – som hemlandet inte kunde tillfredställa. Debuten med en ofärdig diktsamling blev hårt kritiserad, bland annat i Edinburgh Review, där många av tidens ledande kritiker skrev. Byron svarade med en dräpande satir, "English Bards and Scotch Reviewers" (1809, Engelska skalder och skotska recensenter), och det var uppenbart att han var en skicklig satiriker med förmåga och mod att förarga och kritisera många av romantikerna. Under en första resa i Europa och Turkiet (1809-11) förstärks ytterligare motviljan mot vad Byron upplevde som ett inskränkt och intolerant klimat i England. Frihetsrörelserna i Italien och i Grekland hälsar han med en entusiasm som överensstämmer med den politiska radikalism som han gett prov på under sin tid i det engelska överhuset. Det är efter denna resa som poetens litterära genombrott kommer med "Childe Harolds pilgrimsfärd" (1812, Childe Harold´s Pilgrimage), en lång dikt uppdelad i två sånger. Det var för övrigt efter offentliggörandet av denna som Byron, som han sade, "vaknade en morgon och fanns sig berömd". Verket, en poetisk reseskildring i form av en pilgrimsfärd till berömda och exotiska platser, öppnade dörrarna för Byron till många av Londons förnäma salonger. I snabb takt följer nu romantiska berättande dikter som "Giaourn" (1813, The Giaour), följd av bland annat "Korsaren" (The Corsair) och "Lara" (Lara), båda från 1814. Under dessa år hyllades och beundrades Byron i Londons sällskapsliv, och rykten om hans utsvävande livsstil ökade intresset. Byrons poesi med motiv från bland annat Orienten med spänning och kärlek sålde i tiotusentals exemplar. De folk som han lärt känna under sin första stora resa blev stoff till dikterna. Själv uttryckte Byron sig så här i ett brev: "Från början till slut står alla mina äkta poetiska känslor i förbindelse med de länder och upplevelser som knyter sig till dem." En typisk byronsk hjälte utkristalliserades i texterna som fascinerade läsarna; denne figur, med en uppenbar bakgrund i Byrons egen historia, antingen det nu var hans för tidigt väckta känsloliv, den troliga incestförbindelsen med halvsystern eller homosexuella böjelser, tjänade syftet att förbinda liv med dikt och publiken visste inte till sig av förtjusning när de själva kom i kontakt med Byron.

Men till slut blev Byrons okonventionella och utmanande levnadsstil för mycket; smekmånaderna i salongerna tog slut när hans överraskande äktenskap med Annabella Milbanke hastigt avslutades trots att paret fått en dotter. Londons societet tog lady Byrons parti och djupt upprörd lämnade lord Byron våren 1816 England. Landsflykten skulle aldrig ta slut, men litteraturvetare menar att Byron litterärt sett skall ha tjänat på att lämna England. Han behöll dock kontakt med hemlandet genom en omfattande korrespondens med vänner, och Byron framhålls emellanåt som en av Englands främsta brevskrivare.

Ute i Europa stimulerades skapandet. Umgänge med makarna Shelley och nya intryck av länder och människor gjorde att Byron tyckte sig leva och skriva, som han själv sagt, "i ett halvt vanvettigt diktarrus mellan sjö och berg, så full av outsägliga tankar att han själv kände sig vara ett med berglandskapets vilt upphöjda skönhet med solljusa tinnar eller nattliga oväder." Den verkliga höjdpunkten i författarskapet nåddes med "Don Juan" (1819-24, Don Juan). Verket handlar om en ung spansk adelsmans äventyr; som sextonåring hade denne tvingats lämna Sevilla efter en kärleksaffär. Senare säljs Juan efter en rad olyckliga omständigheter som slav i Konstantinopel. Byrons skicklighet som satiriker kommer åter till uttryck. Hyckleri och falskhet avslöjas, lyriken är äkta och innerlig men kan avlösas av hånfulla eller roliga kommentarer. Litteraturvetare menar att inget engelskt epos kan överträffa rikedomen och mångfalden i "Don Juan". Byron spelar här ut hela sitt konstnärliga register i en blandning av realism, cynism och komik, och visar också en viss ironisk distans till den byronske hjältetyp han själv skapat.

De sista åren av lord Byrons liv blev annorlunda. Det grekiska frihetskriget mot turkarna upptar honom, och han brann av iver att göra en insats. Grekerna mer eller mindre dyrkade honom och satte så stor tilltro till hans förmåga att de ville göra honom till sin kung. Men sjukdom hindrade honom att ens delta i krigiska handlingar. Den 19 april 1824 dör lord Byron, sörjd över hela Grekland. Man ville begrava honom i Theseustemplet i Athen, men hans lik förs till England, där han vilar på en bykyrkogård utanför Newstead Abbey.

Tillsammans med två andra romantiska poeter, Keats och Shelley, har Byron blivit mytomspunnen som få andra engelsmän. Dessa tre diktare är den engelska litteraturens "unga döda" och legendarer, inte bara i kraft av sina äventyrliga och tragiska livsöden utan i lika hög grad för sin odödliga och betydande litteratur.

Det här är en förkortad version av artikeln om George Gordon Byron. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang