Meny
Logga in

Camus, Albert

Född:
7 november 1913
Död:
4 januari 1960
Foto: Henri Cartier-Bresson (1947)

Fransk författare, född i Algeriet av franska föräldrar. Tidigt faderlös uppfostrades han ensam av modern, som var analfabet och försörjde sig och sonen som städhjälp i Belcort, Algers arbetarkvarter. Trots hårda uppväxtförhållanden och klen hälsa fick den unge Camus möjlighet att studera vidare vid gymnasium och universitet tack vare att hans begåvning uppmärksammades av några av lärarna. Han studerade filosofi och klassisk litteratur vid Algers universitet men fick inte börja undervisa på grund av sin tuberkulos. I stället ägnade han sig åt journalistik, teaterarbete och politik; tillsammans med en grupp vänsterradikaler grundade han Theâtre du travail (Arbetets teater) och under två år, 1937-39, var han medlem i kommunistpartiet. Kort före krigsutbrottet begav han sig till Paris, där han fortsatte att verka som journalist. Efter Frankrikes sammanbrott 1940 anslöt han sig till motståndsrörelsen och ägnade en stor del av sin litterära aktivitet åt den underjordiska tidningen Combat, vars redaktör han var 1945-47. Efter hand övergav han journalistiken och politiken för att helt ägna sig åt litteraturen.

Efter att ha inlett sin författarbana med ett par essäsamlingar, fick Camus sitt stora genombrott 1942 med romanen "Främlingen" (L’étranger), som på en bedrägligt konstlös prosa skildrar en man i en absurd värld som lever sitt liv som om det tillhörde någon annan. Inget av allt det som händer honom berör honom i hans innersta, vilket leder till hans undergång. Till romanens framgång bidrog att filosofen och författaren Jean-Paul Sartre utnämnde den till den nya tidens roman och att den därigenom kom att uppfattas som en litterär gestaltning av tidens tongivande filosofiska strömning existentialismen. Det teoretiska underlaget presenterade Camus samma år i essän "Myten om Sisyfos" (Le mythe de Sisyphe). I den grekiska mytologin var Sisyfos en konung som av gudarna fått straffet att gång på gång tvingas vältra ett ofantligt klippblock uppför ett högt berg bara för att varje gång se det rulla ner igen. Därav uttrycket Sisyfosarbete för att beskriva ett mödosamt men resultatlöst arbete. Men för att inte bli som huvudpersonen i "Främlingen" måste människan göra som Sisyfos: leva helt och fullt och samtidigt vara medveten om tillvarons absurditet och meningslöshet.

Den omskrivna vänskapen med Sartre, som av deras gemensamma förläggare Gallimard betecknades som "en misslyckad kärlekshistoria", varade bara sju år och förbittrades av ständiga missförstånd och djupa ideologiska motsättningar. Medan Sartres avståndstagande från stalinismen dröjde ända till mitten av 1950-talet, visade sig Camus tidigt som en kompromisslös motståndare till alla totalitära ideologier. Medan Sartre försvarade de förtrycktas våld, upphörde Camus aldrig att varna för terrorismen, från vilket håll den än må komma. Under Algerietrevolten 1954-62, då algerierna kämpade för frigörelse från kolonialmakten Frankrike, blev han hårt kritiserad för sin ovilja att stödja befrielsekampen. För Camus, fransman född i Algeriet, utgjorde konflikten ett djupt personligt och olösligt dilemma. I den långa essän "Människans revolt" (1951, L’homme révolté), som beskriver de mänskliga upprorens historia, särskiljer han revolten från den totala revolutionen. Han avvisar marxismen till förmån för ett slags humanism och demokratisk socialism, som tar hänsyn till människorna som individer. Boken utlöste våldsamma attacker från kommunisterna och fullbordade brytningen med Sartre.

Romanen "Pesten" (1947, La peste) kan ses som en variant på Sisyfosmotivet med sin skildring av människor som fortsätter att försöka begränsa katastrofens omfattning trots medvetenheten om det lönlösa i denna strävan. Ofta läses den som en allegori över den franska motståndsrörelsen under andra världskriget.

Den korta romanen "Fallet" (1956, La chute) vittnar, liksom novellsamlingen "Landsflykten och riket" (1957, L’exil et le royaume), om Camus utveckling mot ett klassiskt ideal. I dessa båda verk kvarhåller författaren sin djupt pessimistiska livshållning genom avvisandet av alla frälsningsläror, såväl politiska som religiösa.

Camus hade även framgång som teaterman och dramatiker. Till hans mest betydande pjäser hör dramerna "Caligula" (1944, Caligula) och "Missförståndet" (1944, Le malentendu). I "Missförståndet" förleds en mor och en syster att mörda sonen-brodern som tagit in på deras värdshus utan att röja sin identitet. Det är en handling som är lika enkel och grym som i en forntida grekisk eller romersk tragedi.

1957 tilldelades Albert Camus nobelpriset i litteratur. Vid sin död i en bilolycka tre år senare efterlämnade han det ofullbordade manuskriptet till en självbiografisk roman "Den första människan" (Le premier homme), som publicerades av dottern Catherine först 1994, alltså mer än trettio år senare. Det är med en stor och lustfylld berättarglädje som författaren här återskapar sin barndoms Alger, fattigdomen och utanförskapet till trots.

Berättartekniskt pekar Camus med sitt intresse för det formmässiga fram mot "le nouveau roman", den nya romanen, som kan ses som en reaktion mot existentialismens prioritering av idéinnehållet. I sin egenskap av intellektuell framstår han som en omutlig representant för en humanistisk tradition som det var på modet att angripa under en lång följd av år. Camus konsekventa ställningstagande mot terrorism och totalitarism ledde till att han fick känna på, som han själv uttryckte det, "den egendomliga bitterheten av att ha rätt alltför tidigt".

Det här är en förkortad version av artikeln om Albert Camus. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang