Meny
Logga in

Collins, Max Allan

Född:
3 mars 1948

En mycket produktiv amerikansk mångsysslare, känd främst som kriminalförfattare, född i Muscatine i Iowa. Med undantag för några studieår har han varit födelsestaden trogen hela sitt liv, och är ännu bosatt där. Han gick på Muscatine Community College 1966–68, och studerade därefter bl.a. konst på University of Iowa i Iowa City 1968–72. Det resulterade i en B.A.-examen 1970 och en M.A.-examen 1972. Han gifte sig 1968 med Barbara Jane Mull, som numera också är verksam som författare. De har en son, Nathan.

Bredvid studierna arbetade Max Allan Collins som reporter för Muscatine Journal 1968–70 och som lärare på sitt gamla college i staden 1971–77. Sistnämnda år började han skriva manus för tecknade serier, först och främst "Dick Tracy", och satsade på att bli författare på heltid. Han var dessutom aktiv som musiker och låtskrivare, och spelade in skivor med rockgrupperna Daybreakers 1966–71 och Cruisin’ 1976–79. Hans låt "Psychedelic Siren" från 1967 med Daybreakers har blivit en kultklassiker, och Cruisin’ ger än i dag sporadiska konserter.

Hans föräldrar uppmuntrade hans intresse för musik och litteratur. Fadern var musiklärare, modern läste hellre tecknade serier än sagor för honom då han var liten. Redan som ung brevväxlade han med Dick Tracys skapare Chester Gould samt författaren Mickey Spillane. Som vuxen inledde han ett samarbete med den sistnämnde som utsåg honom till "litterär arvtagare". Collins fick ta hand om en mängd opublicerade manus och utkast då Spillane avled, och har redigerat, reviderat och skrivit färdigt en rad romaner och noveller som publicerats under bägges namn.

Som författare har han med alla rätt beskrivits som en massproducent. Han har inte enbart skrivit egna berättelser, utan också fler än 20 romaner baserade på film- och TV-manus av andra författare, bl.a. TV-serierna "C.S.I.", "C.S.I. Miami", "Criminal Minds", "NYPD Blue" och "Dark Angel". Några av de böckerna har gått upp på den amerikanska betseller-listan. Han har svarat för ett stort antal seriemanus till bl.a. "Dick Tracy", "Batman", "Captain America" och "Ms. Tree". Han har därtill inte enbart skrivit manus för utan även regisserat/producerat ett antal filmer och TV-serieavsnitt, författat radiodramer samt varit en drivande kraft i flera litterära sammanslutningar.

Collins började skriva egna berättelser redan som skolpojke, och skickade en del av dem till förlag och tidskriftsredaktioner. Någon större framgång förefaller han inte ha haft, men slutligen romandebuterade han med kioskdeckaren "Bait Money" (1973). Huvudperson är en yrkestjuv, Frank Nolan, och historien en skäligen enkel och konventionell massmarknadsroman. Det kom sju böcker om Nolan under 1970- och 80-talen, varefter han gjorde en oväntad comeback i "Mourn the Living" (1999). Collins har senare berättat att det var den första roman han skrev, "troligen 1968 eller 69", men den kom alltså i tryck först 30 år senare.

En viss framgång fick han med kioskhistorierna om en Vietnam-veteran, kallad kort och gott Quarry, som efter kriget blir yrkesmördare och som introducerades i "The Broker" (1976). De väckte inledningsvis ingen större uppmärksamhet, men på 80-talet – när krigsveteraner började bli populära som huvudpersoner i det amerikanska thriller-utbudet – återupptäcktes Quarry, och böckerna om honom trycktes om. Det gick så bra att Collins ombads skriva fler, vilket han gjorde och fortfarande gör. Så sent som 2016–17 sändes en amerikansk TV-serie om Quarry.

Sitt genombrott fick Collins med de lovordade romanerna om den f.d. korrumperade polisen Nathan "Nate" Heller som är verksam i Chicago på 1930-talet. Han gjorde entré i en "En hederlig deckare" (1983, True Detective), och romanerna har fått beröm för sin fina tids- och miljöskildring. Collins använde här en metod han i viss mån specialiserat sig på och använt också i andra böcker: handlingen utspelas några decennier bakåt i tiden – främst början och mitten av 1900-talet – och han låter trovärdigt skildrade verkliga personer medverka i den. Heller ägnar sig dessutom gärna åt olösta gåtor som kidnappningen av Charles Lindberghs son, flygaren Amelia Earharts försvinnande och mordet på gangstern John Dillinger, och presenterar rimliga och logiska lösningar.

Riktigt känd blev Collins genom den grafiska romanen "Road to Perdition" (1998), som också den har handlingen förlagd till 1930-talet. Yrkesmördaren Michael O’Sullivan förråds av sina uppdragsgivare, och ger sig tillsammans med sin unge son Michael junior ut för att hämnas. Det sker under den svåra ekonomiska depressionens år i USA, och Collins skildrar de kaotiska förhållandena i det amerikanska samhället väl. Serieboken filmatiserades med samma titel 2002 med Tom Hanks i huvudrollen, och samma år kom Collins med en romanversion baserad på filmmanuset. Han följde upp den med ytterligare tre grafiska romaner samt ett par prosaromaner, som samtliga blev framgångsrika. Han skrev också om och utökade originalhistorien kraftigt i "Road to Perdition : The New Expanded Edition" (2016), som skiljer sig så mycket från originalversionen att den räknas som en särskild roman.

Även om Heller- och Perdition-sviterna är hans mest kända skrev han i rasande takt flera andra, kortare serier som väckt viss uppmärksamhet. De fyra romanerna om Eliot Ness – den första är "The Dark City" (1987) – är ovanliga så till vida att huvudpersonen är en verklig person. Ness (1903–57) var kriminolog och tjänsteman i USA:s finansdepartement under förbudstiden. Han ledde den effektiva och fruktade styrka som kallades The Untouchables (De omutbara) och som bekämpade dåtidens gangstervälde i USA. Den blev berömd då Ness lyckades få Al Capone dömd till fängelse. Handlingen i Collins romaner är dock fiktion.

Sitt stora intresse för och kunskaper om tecknade serier visade han i en kort svit kriminalromaner om Jack Starr och dennes styvmor Maggie. Collins beskriver realistiskt både den hänsynslösa kampen mellan olika serieförlag och -agenter, samt den snarast hysteriska kampanj som "the moral majority" förde mot serierna och deras skapare. Den sistnämnda striden granskar Collins sakkunnigt i romanen "Seduction of the Innocent" (2013) – titeln är f.ö. rakt av hämtad från Fredric Werthams (ö)kända pekoral "Seduction of the Innocent" (1954) i vilken tecknade serier ges skulden för bl.a. den ökande ungdomsbrottsligheten i USA.

Den läsande allmänhetens intresse för olika former av katastrofer ledde till att Collins hade framgång även med "Disaster"-romanerna, i vilka han skildrar olika människors fiktiva upplevelser – främst kriminella men även romantiska sådana – under bl.a. Titanics förlisning, blitzbombningarna av London under andra världskriget, luftskeppet Hindenburgs undergång och bombningen av Pearl Harbor. Lättsamma och humoristiska är däremot de romaner han skrivit tillsammans med hustrun under den gemensamma pseudonymen Barbara Allan. De flesta har som huvudpersoner "antikvitetsdetektiverna" Brandy Borne och hennes excentriska mor Vivian, och publiceras i en serie kallad "Trash’n’Treasure". Den första boken är "Antiques Roadkill" (2006). Ordet "antiques" återkommer i samtliga titlar.

Bredvid sviterna finns en rad fristående romaner, de allra flesta i spänningsgenren. Många av Collins böcker, främst de tidiga, publicerades först som kioskpockets, men har därefter kommit i reguljära bokhandelsupplagor, vilket lett till viss förvirring beträffande utgivningsår och originaltitlar. Han har även producerat en del facklitteratur, och främst de två böckerna om Mickey Spillane, "One Lonely Knight" (1984) och "Mickey Spillane on Screen" (2012), båda skrivna tillsammans med James L. Taylor, har fått lovord. Observera att novellsamlingen "Triple Play" (2012) inkluderar de båda tidigare samlingarna "Dying in the Post-war World" (1991) och "Kisses of Death" (2001), men även en del nyare noveller.

Av förklarliga skäl är Max Allan Collins böcker ojämna. De allra flesta är snabbskrivna, och det märks. Men han är noggrann då det gäller att göra research, han är i sina bästa stunder en duktig intrigskapare och karaktärstecknare, och han har därför nominerats till en rad litterära priser i de mest skiftande sammanhang – och även vunnit en del av dem. Särskilt Heller-böckerna lyfts fram som minnesvärda, och anses ha bidragit till att ge den "hårdkokta" deckargenren en ny dimension. Åtskilliga av hans titlar har inte bara sålts i stora upplagor, utan också berömts av kritiker.

Det här är en förkortad version av artikeln om Max Allan Collins. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang