Meny
Logga in

Cortázar, Julio

Född:
26 augusti 1914
Död:
12 februari 1984
Foto: Ulla Montan

Argentinsk författare, född i Bryssel av argentinska föräldrar. Fadern var diplomat. Efter första världskriget återvände familjen till Argentina där författaren växte upp. Cortázar började skriva mycket tidigt, han påstås exempelvis ha fullbordat en roman redan vid nio års ålder. Litteraturen fanns alltid närvarande i hemmet, Cortázar själv påstår att han som ung var av mycket svag hälsa, vilket ofta ledde till att han blev sängliggande. Jules Vernes romaner om stora äventyr och äventyrare var ett av de tidigaste möten författaren hade med litteraturen. Jules Vernes historier liknar ofta ren science-fiction, något som Cortázar senare tog vara på i sitt eget skrivande.

Under 1930-talet ägnade han sig åt konst, musik och dikt som en hobby vid sidan av läraryrket. Främst var det engelsk och fransk litteratur som intresserade, han hade ju franskan sedan den tidiga barndomen och hans tal skorrade av de franska r-ljuden. Under 1930- och 40-talet undervisade han på gymnasienivå i den avlägsna provinsen Mendoza, samtidigt som han 1938 publicerade sitt första vuxna litterära verk: en samling sonetter i den franske symbolistpoeten Stéphane Mallarmés efterföljd, utgivna under pseudonymen Julio Denis.

När peronismen under senare hälften av 40-talet växte sig stark som politisk rörelse sade Cortázar upp sig från lärartjänsten för att förekomma att bli uppsagd och flyttade tillbaka till Buenos Aires. Där kom han att aktivera sig i motståndet mot militärofficeren Juan Peron som tagit makten i landet. 1945 debuterade han som prosaförfattare med "La otra orilla" (Den andra stranden). Vid denna tid undervisade Cortázar på universitetsnivå i fransk litteratur, men tvingades avgå sedan han deltagit i en peronistfientlig demonstration. I stället satsade han på en karriär som översättare. 1946 publicerade han också en novell i en inflytelserik tidskrift som redigerades av ingen mindre än Jorge Luis Borges, som också hade backat upp förstlingsverket.

1951 fick Cortázar ett stipendium från den franska staten. Han valde att emigrera till Frankrike och Paris på grund av det hårdnande politiska klimatet i Argentina men också för att han upplevde sin andliga hemhörighet i Europa och Frankrike. Sitt levebröd förtjänade han genom att översätta och arbeta som tolk, med bland annat Förenta Nationerna (UNESCO) som uppdragsgivare. Till det spanska språket översatte han Daniel Defoes "Robinson Crusoe", Marguerite Yourcenars "Hadrianus minnen" och flera av Edgar Allan Poes skräcknoveller, som han hade tjuvläst första gången när han var nio år gammal.

I Paris påbörjade författaren på riktigt sin litterära bana, även om novellsamlingen "Bestiario" (1951) kom ut bara månader innan han reste. "Bestiario" följs av samlingen "Slut på leken" (1956, Final del juego). Under de följande åren kom ytterligare ett par novellsamlingar, "Las armas secretas" (1959) och samlingsvolymen "Kronoper & famer" (1962, Historias de cronopios y de famas) som fick bredare uppmärksamhet än de två första.

Cortázar är en av de främsta företrädarna för den latinamerikanska magiska realismen, även om han också är mera påverkad av europeisk litterär modernism än sina kolleger García Márquez och Carlos Fuentes. Han är främst känd som novellförfattare. Fantastiska och rationellt oförklarliga händelser äger rum i tillsynes alldagliga miljöer. Cortázars noveller liknar ofta sagor, resor med avstamp i det vardagliga, för att sedan gradvis sväva ut i det absurda, men samtidigt är fötterna hela tiden kvar på marken. En typisk Cortazar-novell slutar vanligtvis med något man skulle kunna kalla för en "punchline". Cortázar drar plötsligt sina karaktärer ur illusionen i en chockartad upplösning. Ett exempel är "Södra motorvägen" (La autopista del sur) ur novellsamlingen "Todos los fuegos el fuego" (1966, Alla eldar elden). En ingenjör är på väg in till Paris på en tolvfilig motorväg men finner att han fastnat i en bilkö. Till en början är bilisterna irriterade och otåliga. Varje förares planer för kvällen i Paris hägrar fortfarande. Men timmarna går och snart har natten kommit, och så kommer dagen igen och så en till natt. Grupper bildas, ledare utses och bilarna görs om till hem. Först när novellen närmar sig sitt slut och bilkön plötsligt rör på sig igen inser man att bilisterna suttit fast en väldigt lång tid, över årstider. Förhållanden bildas och människor dör. Det är en novell som bjuder på flera olika tolkningar. Filmregissören Jean-Luc Godard influerades av "Södra motorvägen" när han gjorde den svarta komedin "Week End", där strandade bilister hemfaller åt mord och kannibalism.

Ett annat exempel är den kusliga novellen "Händerna som växer" (Los manos que crecen) som handlar om en man, som efter att misshandlat en vän upptäcker att hans händer växer vilket avsevärt försvårar hans vardagliga liv. I en av de mest kända novellerna "Axolotl" förvandlas en man till en salamander.

Tiden som sätts ur spel, glidningar mellan identiteter och perspektivskiften som utmanar vårt vaneseende, är vanliga komponenter i en novell av Cortázar. Han vill göra läsaren till medskapare, och genom sina intrikata berättelsekonstruktioner vill han ifrågasätta vanliga romanformer, och de mönster som formar våra verklighetsbilder.

Hans mest nyskapande och uppmärksammade roman är "Hoppa hage" (1963, Rayuela). Romanens handling pendlar mellan Paris och Buenos Aires. Den intellektuelle bohemen Oliveira, en argentinare som levt länge i Paris, älskar Maria, "Maga", en undflyende trollkvinna som återvänder till Latinamerika. Oliveira följer efter för att söka henne. Romanen innehåller 155 kapitel, som frammanar flera olika historier, beroende på i vilken ordning kapitlen läses. Men boken saboterar och problematiserar också både sitt eget innehåll som meningsfull helhet, och såväl läsarens som författarens auktoritet över det skrivna. "Hoppa hage" är ett absurt humoristiskt och postmodernt ironiskt mästerverk, och trots sin avantgardistiska karaktär blev boken en världssuccé hos både kritiker och läsare. Cortázar blev internationellt erkänd och beskrevs som en symbol för den moderna latinamerikanska litteraturens framsteg, en Latinamerikas James Joyce. När den för tiden erkända regissören Michelangelo Antonioni använde sig av Cortázars novell "Djävulens spott" (Las babas del diablo) när han regisserade filmklassikern "Blow-Up" från 1966, blev författarens namn världskänt.

En stor del av sitt resterande liv tillbringade Cortázar på resande fot, mellan Argentina, Frankrike, Kuba och USA. Han framträdde ofta offentligt som en försvarare av den kubanska revolutionen och senare den sandinistiska befrielsekampen i Nicaragua, som en förkämpe för sociala och politiska reformer i Latinamerika. Samtiden och det politiska engagemanget tog sig också in i hans noveller: där avspeglas tortyr, politiskt våld och vardagligt förtryck, bland annat av det smutsiga kriget i 70-talets Argentina. Engagemanget finns också i de politiska romanerna "62. Modelo para armar" (1968) som delvis baseras på hans erfarenheter som tolk, och "Libro de Manuel" från 1973, som handlar kidnappningen av en latinamerikansk diplomat och om tortyr av politiska fångar.

I en intervju gjord 1983 och publicerad hösten 1984 i Paris Review (Julio Cortazar, The Art of Fiction No. 83) säger Cortázar apropå sitt politiska vänsterengagemang som kritiserats av både författarkollegor och kritiker:

"Problemet för en politiskt engagerad författare, som de kallas idag, är att fortsätta vara författare. Om det han skriver bara blir litteratur med ett politiskt innehåll, kan det bli väldigt mediokert. Detta är vad som hänt med flera författare. Problemet är således en balans. För egen del, vad jag gör måste alltid vara litteratur, den bästa jag kan göra … att överträffa det möjliga. Men samtidigt försöka blanda in den samtida verkligheten. Och det är en väldigt svår balansgång. / ---/ Borgerliga läsare i Latinamerika som inte bryr sig om politik eller de som är knutna till högern, ja, de oroar sig inte för problemen som oroar mig – exploateringen, förtrycket och så vidare. Dessa människor sörjer att mina berättelser ofta tar sig politiska uttryck." (övers.: Tony Samuelsson)

Novellsamlingarna "Ingen är som Glenda och andra berättelser" (1980, Queremos tanto a Glenda y otros relatos) och "Deshoras" (1982) kom att bli hans sista. På svensk botten har förlaget Modernista gjort en stor satsning på Cortázar och på nytt givit ut romanen "Hoppa hage" (2007) samt sammanfört alla Cortázars noveller i två tjocka volymer, "Samlade noveller ; 1-2" (2007).

Cortázars allra sista bok utgavs 1983, bara några månader före hans död. "Los autonautas de la cosmopista" är en slags satirisk resejournal och kärlekshistoria som tematiskt faktiskt återknyter till "Södra motorvägen", novellen från 1966. "Autonauterna" på den kosmiska motorvägen är "Vargen" och "Lilla björnen", alias författaren och hans tredje hustru Carol Dunlop. Istället för en normal tio timmars tripp gör de 1982 en månadslång resa i en campingbuss längs motorvägen mellan Paris och Marseille. Där söker de efter och dokumenterar dolda hemligheter på de sextiofem rastplatserna. Carol Dunlop bidrar med fotografier. Boken publicerades samtidigt på spanska och franska. Den dödssjuke Cortázar förde över alla rättigheter och royaltyn till sandinistregeringen i Nicaragua, vilket gjorde den till en bestseller.

Cortázar bodde i Paris latinkvarter och där förblev han till sin död i februari 1984. Han avled i leukemi sextionio år gammal. För den inflytelserika kritikern Harold Bloom var Cortázar på samma nivå som några "kanoniska" författare under 1900-talet: Joyce, Hemingway, Lawrence, Isaac Babel och Calvino.

Det här är en förkortad version av artikeln om Julio Cortázar. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang