Meny
Logga in

Didion, Joan

Född:
5 december 1934

Den amerikanska författaren Joan Didion föddes och växte upp i Sacramento, Kalifornien, en plats där hennes familj varit bosatt i fem generationer. Hennes far var affärsman. Joan Didion studerade vid University of California i Berkeley där hon tog examen 1956 med engelsk litteratur som huvudämne. Samma år flyttade hon till New York. Hon hade vunnit en läsartävling på Vogue. Första pris var en praktikplats på tidningens redaktion. Didion blev kvar till 1963, men frilansade också för The New Yorker, National Review, Mademoiselle och andra tidskrifter. 1964 gifte hon sig med författaren John Gregory Dunne (1932-2003) och flyttade till Los Angeles, men de återkom senare till New York. Tillsammans med sin make var hon knuten som kolumnist till flera amerikanska tidningar. De skrev även filmmanus ihop. Sedan 1975 har Joan Didion också varit en återkommande gästföreläsare vid Berkeley.

Efter att ha sagt upp sig från Vogue debuterade hon med romanen "Run River" 1963, som skildrar det gradvisa sönderfallet i en gammal Sacramento-familj. I likhet med debuten handlar hennes andra roman, "Lagt kort" (1970, Play It As It Lays), om ihåligheter i den amerikanska drömmen. "Lagt kort" blev en kritikermässig och publik succé och nominerades till National Book Award.

Huvudpersoner i Joan Didions romaner är ofta ensamma kvinnor, förtvivlade eller känslolöst vandrande igenom livet. Så också i "Bönbok för en vän" (1977, A Book of Common Prayer), hennes kanske märkligaste roman, full av vemod och skriven på ett subtilt, återhållet språk. Boken handlar om Charlotte och hennes självbedrägliga liv, en medelålders amerikansk överklasskvinna, utan djupare intressen. Dock intresserar hon sig för sin dotter som i USA blivit en väpnad revolutionär. Berättare är en döende änka till landets rikaste jordägare. Hon kommenterar och analyserar Charlottes handlingar.

Joan Didions senare romaner, "Democracy" (1984) och "The Last Thing He Wanted" (1996) är mer stilistiskt experimenterande. Den sistnämnda innebar hennes återkomst efter tolv år av romantystnad och handlar om en kvinnlig amerikansk journalist som blir intrasslad i en härva rörande maskerad försäljning av amerikanska vapen i Centralamerika.

Det var med "Ett år av magiskt tänkande" (2005, The Year of Magical Thinking) Didion blev känd för en större läsekrets i Sverige. Den här gången är den ensamma kvinnliga huvudpersonen Didion själv. Hon berättar hur hennes man sedan fyrtio år tillbaka, John Dunne, drabbas av en massiv hjärtinfarkt mitt framför ögonen på henne. De har just kommit hem från sjukhuset, där deras enda dotter ligger i koma sedan en influensa förvandlats, som det senare ska visa sig, till en dödlig sjukdom. Efter makens hastiga död kände Didion att hon höll på att bli galen. Hon kunde inte tro att han faktiskt var död. Städade inte bort hans kläder. Behöll hans skor. Han kunde behöva dem när han kom tillbaka. Till slut gjorde hon dock som hon brukade, när det var något hon inte förstod. Hon skrev om det, skrev sig ut ur sorgen. När hon väl kom igång gick det fort. 88 dagar tog det henne att bli färdig. När hon var färdig hade också hennes dotter dött. Här ges inga goda råd till människor i samma situation, men boken fungerar i praktiken som en hjälp åt läsaren att bearbeta den egna sorgen. Eller att förstå andras.

Joan Didion räknas idag som en av USA:s främsta politiska och sociala essäister. Hennes analyser och kommentarer till olika händelser ges alltid framträdande plats. Didion har ibland sagt att hon inte är intresserad av politik, men erkänner att intresset väcktes när hon skrev "Salvador" (1982, Salvador) och "Miami" (1987). Hon säger att det hon då upptäckte var "inkonsekvenserna och lögnerna i amerikansk utrikespolitik. Men jag trodde det bara var just utrikespolitiken som intresserade mig. Nu inser jag att vår utrikespolitik helt har att göra med vår inrikespolitik. Då hade jag inte gjort den kopplingen." (Sydsvenskan 2005-11-20) Didion har efterhand utvecklats till en skarp kritiker av det amerikanska samhället. Som ung röstade hon på det republikanska partiet, "eftersom hennes familj gjorde det". Senare lutade hon mer åt demokraterna, men numera betraktar hon lugnt bägge partierna som "disgusting". När USA efter 11 september, 2001 befann sig i chock, vilket utnyttjades maximalt av det politiska etablissemanget, firade inte direkt journalistiken några triumfer. Didion tillhörde dem som höll huvudet kallt. Hon anklagade journalisterna för att sitta i samma båt (eller flygplan) som makten. Joan Didion har skrivit essäer, romaner och filmmanus, men det finns de som bestämt hävdar att det är som journalist hon kommer att gå till eftervärlden. Grunden till "Kalifornien - min historia" (2003, Where I Was From) är ett reportage på 20 000 ord till The New Yorker. Didion hade tänkt skriva om sitt Kalifornien redan på 70-talet, men fastnade efter 80 sidor, när hon upptäckte att hon då inte kunde skriva en bok som skulle strida helt mot hennes föräldrars Kalifornien. Sedan hennes far gått bort hade hon lättare att vaska fram en sannare bild av sitt Kalifornien.

Efter succén med "Ett år av magiskt tänkande" har även Didions journalistik introducerats i Sverige. Tidsmässigt är artiklarna i "Att lära sig själv att leva" (2008) hämtade från 60-talet fram till 2005. Det är myternas och verklighetens Amerika som Didion återkommer till. Jan Gradvall skriver i efterordet att hennes texter och sätt att skriva påminner om floder som meandrar sig fram. De ringlar långsamt för att sedan växa i styrka och först mot slutet forsa för fullt. En journalistisk stil som skiljer sig mot den gängse, som lägger all kraft i ingressen. En journalistisk stil som kräver en del av läsaren. Hon kommer sällan med några slutsatser. En av artiklarna handlar om Ernest Hemingway. Redan som 12-13-åring hoppades Didion att hon, om hon bara studerade det första stycket i Hemingways roman "Farväl till vapnen" tillräckligt noga, skulle kunna arrangera etthundratjugosex ord lika uttrycksfullt som den beundrade författaren. I analysen av Hemingways sätt att skriva pekar hon också på sitt eget: "Grammatiken i en Hemingway-mening dikterar ett särskilt sätt att se på världen. Det är ett sätt att titta men inte delta."

Det här är en förkortad version av artikeln om Joan Didion. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang