Meny
Logga in

Djebar, Assia

Född:
30 juni 1936
Död:
6 februari 2015
Foto: Bengt Gustafsson / Forflex

Assia Djebar är en pseudonym för Fatima-Zohra Imalayène. Hon var en franskspråkig algerisk författare, född i Cherchell, en liten kuststad i västra Algeriet. Fadern var lärare och undervisade i den franska skolan där Djebar studerade som ung flicka. Till skillnad från andra algeriska flickor uppmuntrades Djebar att studera och under sina tidiga skolår var hon oftast en av få flickor, och även en av få muslimer, i klassrummet. 1954 flyttade hon till Paris och blev året därpå den första algeriska kvinnan att studera vid anrika Ecole Normale Supérieure i Paris. På olika sätt engagerade hon sig i den algeriska befrielsekampen. För att stödja en studentstrejk skrev hon sin första litterära text 1957. Den publicerades under pseudonymen Assia Djebar, ett namn som hon därefter höll fast vid. 1958 gifte hon sig med Ahmed Ould-Rouïs som var aktiv inom den algeriska befrielserörelsen och paret fick två barn. Tillsammans flyttade de till Schweiz och senare Tunisien där Djebar försörjde sig som journalist.

Djebar var också historiker. Vid 26 års ålder tog hon examen vid Sorbonne och efter den algeriska självständigheten 1962 blev hon den första kvinnan som undervisade vid universitetet i Alger. Efter att under lång tid ha varit bosatt i Frankrike tillträdde hon 1997 tjänsten som professor vid Center for French and Francophone Studies vid Louisiana State University i USA.

Assia Djebar var även verksam som dokumentärfilmare, under 70-talet tog hon en paus från skrivandet och ägnade sig åt att resa och filma. Hon regidebuterade 1978 med filmen "La nouba des femmes du Mont Chenoua". I en blandning av fiktiva och dokumentära inslag redogör Djebar för Algeriets och den algeriska kvinnans historia. Filmen belönades 1979 med Grand Prix de la Critique Internationale på Venedigs filmfestival. 1982 kom hennes andra film "La zerda ou Les chants de l'oubli" som vann pris på Berlins filmfestival - även den handlade om Algeriet och landets historia. Filmerna gjordes i åtanke på dem som inte kunde läsa hennes böcker. Djebar har sagt att mötena med algeriska kvinnor under inspelning kom att påverka hennes författarskap, och filmmediets visuella kvalitéer kom även att inverka på hennes skrivande. 1980 gifte hon om sig med poeten Malek Alloula, tillsammans hade paret samarbetat med Djebars enda uppsatta pjäs från 1969; "Rouge l'aube".

Assia Djebar debuterade som 21-åring med romanen "La Soif" (1957). Hon publicerade därefter ett femtontal romaner, men även noveller och poesi. Som historiker specialiserade hon sig på Maghreb, ett geografiskt område i västra Nordafrika mellan Atlanten och Libyska öknen. Här utspelar sig även hennes romaner, som fäster särskilt avseende vid kvinnorna och deras situation. Bland annat märks hennes så kallade algeriska kvartett: "Kärleken, kriget" (1985, L’amour, la fantasia), "Sultanbrudens skugga" (1987, Ombre sultane), "Ett fängelse så stort" (1995, Vaste est la prison) och "Le blanc de l’Algerie" (1996), där endast de tre första finns översatta till svenska.

I "Kärleken, kriget" väver Djebar samman viktiga episoder i Algeriets blodiga historia från den franska erövringen 1830-48, med personliga minnen från sin barndom. Romanen belyser framförallt kvinnornas sfär i det algeriska samhället. Djebar lyfter fram de kvinnliga frihetshjältarna, och deras berättelser sammanstrålar till en historia om hur det koloniala förtrycket besegras – men byts ut mot ett annat.

"Sultanbrudens skugga" handlar om kvinnorna Hajila och Isma. Isma är en frigjord kvinna som inte skäms för att gå utan slöja på algeriska gator. Hennes make är dock en alkoholiserad kvinnomisshandlare som inte klarar av Ismas frigjordhet. Isma ingår en uppgörelse med mannen som går ut på att hon hittar en andra hustru, Hajila, till honom. Det faller på Hajilas lott att sköta hemmet och mannen, i utbyte mot att Isma själv ska slippa makens straff. Men frågan är om Isma verkligen kan bli fri så länge som Hajila är förtryckt. "Sultanbrudens skugga" handlar om frihetslängtan och systerskap. Romanen är inspirerad av "Tusen och en natt", därav titeln.

I "Ett fängelse så stort" ser den kvinnliga huvudpersonen sitt äktenskap krackelera. Detta i ett samhälle som är intolerant mot kvinnor, men där kvinnogemenskapen samtidigt är stark. Hon ser tillbaka på sitt eget, sin mors och sin mormors liv och inser hur oupplösligt sammanlänkade de är med Algeriets historia. En historia på djupet präglad av krig och kolonialt förtryck.

Den självbiografiska romanen "Ingenstans i min fars hus" (2007, Nulle part dans la maison de mon père) gavs, i översättning av Ingvar Rydberg, ut i Sverige 2009. Djebar berättar om sin uppväxt från sina tidigaste minnen som ung flicka i Algeriet, tillfällen som format hennes person och identitet. Framför allt handlar boken om Djebars kärlek till litteraturen. Magnus Persson skrev i sin hyllande recension i Svenska Dagbladet (2009-03-21): "Inte sedan modernismens heroiska romanbyggen, med vilka Djebar är uppenbart befryndad, har man sett en sådan tilltro till vad man kan åstadkomma i den nu så hemtama och oftast förutsägbara romanformen. Men där en Joyce eller Woolf gjorde allt för att utforska individens dolda själsliv strävar Djebar efter att kartlägga korrespondenserna mellan individens, kulturens och historiens drömmar, neuroser och begär."

Assia Djebar har översatts till ett femtontal språk. På engelska finns bl.a. "Femmes d’Alger dans leur appartement" (1980, Women of Algiers in Their Apartment), en novellsamling som brännmärktes i Algeriet på grund av sin politiska kritik. Berättelserna, som spänner över åren 1958 till 1979, skildrar hur förtrycket av kvinnan har fortsatt även efter självständigheten. I sina senare romaner började Djebar experimentera med det franska språket i hopp om att ge det en rytm liknande det arabiska. Tanken var att förena kolonisatörernas språk med de koloniserades.

Under årens lopp fick Djebar motta ett stort antal internationella utmärkelser. Hösten 2000 fick hon t.ex. de tyska bokhandlarnas fredspris, utdelat vid bokmässan i Frankfurt. 2005 blev Assia Djebar vidare den första från Frankrikes forna nordafrikanska koloni att väljas in i Franska akademien. Mot slutet av sitt liv blev hon också alltid omnämnd i samband med Nobelpriset i litteratur.

Det här är en förkortad version av artikeln om Assia Djebar. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang