Meny
Logga in

Eco, Umberto

Född:
5 januari 1932
Död:
19 februari 2016
Foto: Ola Erikson / Forflex

Den italienska författaren, litteraturvetare, historiker och filosof Umberto Eco föddes i Alessandria i Piemonte. Beträffande efternamnet kommer det troligen av att farfadern var hittebarn. Det hände ibland att sådana blev införda i kyrkorullorna som "Ex Caelis Oblatus", ungefär "erbjuden av himlarna". Enligt faderns önskan började Umberto Eco läsa juridik vid universitetet i Turin, men han bytte snart studieinriktning till filosofi och litteratur. 1954 doktorerade han i filosofi på en avhandling om Thomas av Aquino. Under åren 1954-59 arbetade Eco som kulturredaktör vid det statliga TV-bolaget RAI i Milano. Han arbetade också som fackboksredaktör vid förlagshuset Bompiani i Milano, men var sedan 1975 professor i semiotik (teckenlära) vid universitetet i Bologna. Han undervisade vid flera universitet utomlands, inte minst i USA. Dessutom erhöll han flera hedersdoktorat, bland annat vid universitetet i Odense (1986).

Umberto Eco skrev en lång rad böcker i historiska, filosofiska och estetiska ämnen. Under 60-talet räknades han som en av det vänsterintellektuella avantgardets främsta teoretiker. Han var aktiv i den avantgardistiska litterära rörelsen Gruppo 63 och formulerade gruppens estetiska manifest i avhandlingen "Opera aperta" (1962).

Eco intresserade sig för olika yttringar av masskultur, men han gjorde sig också känd som en framstående medeltidsexpert. Skönlitterärt debuterade han 1980 med "Rosens namn" (Il nome della rosa), en roman som på kort tid gjorde honom till en av Italiens mest lästa författare. I "Rosens namn", som utspelas i klostermiljö, tar han oss med till medeltiden och inviger oss i dess religiösa och filosofiska föreställningsvärld, samtidigt som han bjuder läsaren en spännande detektivhistoria. Själva mordgåtan löses av en engelsk franciskanermunk, William från Baskerville, en karaktär tydligt inspirerad av Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes. Romanen blandar emellertid en rad olika genrer och leker flitigt med citat och anspelningar på kända filosofer och teologer. "En av de mest läsvärda succéromaner som publicerades under andra hälften av förra århundradet", för att citera Caj Lundgren i Svenska Dagbladet (2004-11-17). 1986 kom Jean-Jacques Annauds filmversion, som även den blev en internationell framgång.

Även i sin nästa roman, "Foucaults pendel" (1988, Il pendolo di Foucault), briljerar Eco med sin stora, vittförgrenade lärdom och boken kan läsas som en resa i det mänskliga tänkandets historia. Den här gången handlar det om några ockulta sällskap vars ambition det är att överta världsherraväldet. Liksom i "Rosens namn" framträder Eco som rationalitetens talesman i en uppgörelse med fundamentalism och mysticism.

I "Gårdagens ö" (1994, L'isola del giorno prima), som bitvis också är en dråplig äventyrs- och kärlekshistoria, utspelas handlingen på 1600-talet. Huvudpersonen, den 29-årige Roberto della Griva, tvingas delta i en vetenskaplig expedition till havs för att försöka komma den fasta punktens hemlighet på spåret, dvs. den punkt som bestämmer jordens längdgrader. Under en orkan i Söderhavet förliser dock fartyget. Efter några strapatsfyllda timmar på en flotte lyckas Roberto ta sig ombord på ett öde skepp där han sedan ägnar sig åt diverse reflexioner och drömmerier.

I sin fjärde roman, "Baudolino" (2000, Baudolino), av många hälsad som hans bästa sedan "Rosens namn" är Umberto Eco tillbaka i medeltiden. Det är återigen en omfattande, händelserik historia, fullproppad med kunskaper om medeltidens politiska och intellektuella värld. Titelpersonen är en bondpojke i Ecos hemstad Alessandria, som råkar rädda kejsaren Fredrik Barbarossa när denne gått vilse. Han blir sedan kejsarens adoptivson och följer honom på hans erövringståg i Italien och Mindre Asien. Baudolino berättar sedan om sitt liv och sina äventyr för den alltmer klentrogne bysantinske historikern Niketas.

"Drottning Loanas mystiska eld" (2004, La misteriosa fiamma della regina Loana) handlar om en antikvariatsbokhandlare, kallad Yambo, som tappat kontakten med sitt förflutna efter ett slaganfall. Han minns bara vad han läst eller hört, inget av det han själv upplevt. Med stor omsorg tar han nu itu med arbetet att försöka återskapa sitt liv. Romanen är bitvis en skildring av en pojkes uppväxt under de fascistiska trettio- och fyrtiotalen. Själv har Umberto Eco sagt att han med romanen vill göra upp räkningen med en epok.

Vid sidan av sitt akademiska och skönlitterära författarskap var Umberto Eco också en kontroversiell kulturskribent i veckotidningen L'Espresso, där många av hans essäer och kåserier först publicerades innan de samlades och gavs ut i bokform. Ett rikt urval av hans analyser i varierande ämnen, inte sällan satiriska, finns i svensk översättning.

Tillsammans med Jacques Le Goff, fransk historiker, och Furio Colombo, chefredaktör för vänstertidningen L'Unita, drog Umberto Eco igång en moralfilosofisk sajt. Adressen är www.tolerance.kataweb.it och texten på italienska, franska och engelska. På sajten skrev Eco en introduktion till projektet.

Det här är en förkortad version av artikeln om Umberto Eco. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang