Meny
Logga in

Edwardson, Åke

Född:
10 mars 1953
Foto: Ola Erikson / Forflex (2014)

Svensk författare och journalist, född i Tranås och uppvuxen i Vrigstad och Sävsjö. Efter att ha tagit studenten i Värnamo 1972 studerade han litteraturvetenskap och journalistik i Växjö, Göteborg och Lund, med undantag för en period 1981–82 då han hade FN-tjänst i Mellanöstern. Han tog en fil. kand. 1987, och arbetade även som journalist på Smålänningen, Barometern och Göteborgs-Posten till 1992 då han satsade på en frilanskarriär, och specialiserade sig på resereportage och personporträtt. Sedan 1985 är han bosatt i Göteborg, där han även varit lärare och studierektor vid Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet. Han är sedan 1977 gift med Rita, som han träffade redan som tonåring i Sävsjö: de har två döttrar.

Åke Edwardson har blivit en av Sveriges mest uppmärksammade författare, främst tack vare sina kriminalromaner. Den första är "Till allt som varit dött" (1995), som belönades med Svenska Deckarakademins debutantpris. Det är en realistisk historia som utspelas i Göteborg där en man hittas mördad på en parkbänk, och det visar sig att mordet har förgreningar till knarkhandeln. Även personer inom samhällets toppskikt är involverade. Huvudpersoner är kriminalpoliserna Sten Ard och Jonathan Wide. Wide återkommer i "Gå ut min själ" (1996), men har då hoppat av arbetet som polis och är i stället privatdeckare. Han får rycka in och hjälpa sina forna kollegor med att lösa tre mordfall som visar sig ha ett samband bakåt i tiden, till mördarens och offrens barndom i Småland. Parallellt pågår rasistiska överfall på invandrare och efterhand korsar spåren varandra.

I "Dans med en ängel" (1997), som också den belönades av Svenska Deckarakademin, introducerar Edwardson en ny hjälte, den unge kriminalkommissarien Erik Winter i Göteborg. Denne inleder här ett samarbete med kommissarie Macdonald vid Scotland Yard sedan unga män hittats mördade i London och Göteborg och det finns skäl att tro att det kan vara samma gärningsman eller gärningsmän. De båda kommissarierna håller kontakten i senare böcker.

Erik Winter är huvudperson i de allra flesta av Edwardsons kriminalhistorier. I likhet med Sjöwall-Wahlöös Martin Beck och Mankells Kurt Wallander genomgår Winter en utveckling genom romanserien, inte minst förändras hans förhållande till den sex år yngre läkaren Angela. Till skillnad från Beck och Wallander kan han dock snarast beskrivas som en överklasspolis, med god ekonomi samt dyra och exklusiva vanor, men han är inte endimensionell utan en grubblande, komplex figur.

I "Sol och skugga" (1999) brottas han – förutom med de sedvanliga morden – med sitt problematiska förhållande till sina föräldrar. Dessutom är den inbitne ungkarlen på väg att bli familjefar. Handlingen inbegriper millennieskiftet, och som så ofta spelar vädret en stor roll för stämningen. Den ruggiga Göteborgsvintern förvandlas i "Låt det aldrig ta slut" (2000) till sommarhetta – "allt var glass och tunna kläder och ett lätt liv". Utom för poliserna, vars tillvaro förmörkas av våldtäkter och mord. Winter är nybliven pappa, men har svårt att vara pappaledig och drivs vidare i arbetet av den sorgsna vrede som Edwardson gestaltar så väl.

Åke Edwardson skriver verklighetsnära polisromaner med socialt patos. Böckerna har även lovordats för sina atmosfärrika miljöskildringar från Göteborg och för sitt utmärkta språk som han lägger ner ett stort arbete på. Han experimenterar med ord och uttryck, och för ovana läsare kan det vara svårt att komma in i historierna. Men: "Alla som är intresserade av språkets möjligheter ska läsa Edwardson", skrev Marie Peterson i sin recension av "Himlen är en plats på jorden" (2001), den femte boken om Winter, (Dagens Nyheter 2001-11-09). För den romanen belönades författaren för övrigt ännu en gång av Svenska Deckarakademin.

Handlingen i "Segel av sten" (2002) går tillbaka till andra världskriget: en fiskare på västkusten forcerar minorna till havs för att sälja sin fångst i Skottland. Han försvinner, hans son forskar i saken och försvinner likaså, och till slut tar hans dotter kontakt med Erik Winter för att få hjälp. Edwardson excellerar gärna i åkningar mellan olika tidsplan, och i "Rum nummer 10" (2005) utreder Winter ett mord som påminner honom om ett fall 18 år tidigare. Här varvas delvis humoristiska bilder av den nybakade polisens vedermödor med Winters drömmar om att komma bort från det envisa regnandet – till Spanien, där Angela och döttrarna befinner sig. Överhuvudtaget är Edwardson förtjust i landet, och flera av hans böcker utspelas helt eller delvis där. I "Vänaste land" (2006) äger handlingen främst rum i Göteborgs förorter, och börjar med ett trippelmord i en närbutik. Edwardson ger sig här i kast med invandrings- och flyktingpolitiken, han skildrar kulturklyftorna och försöken att överbrygga dem, men han varken idylliserar eller demoniserar. Magnus Persson skrev om "en fallstudie i interkulturell förståelse", och han framhöll också Edwardsons goda hand med språket: "Det är där en väsentlig del av spänningen utspelar sig" (Svenska Dagbladet 2006-09-11).

I "Nästan död man" (2007) rör sig Winter i mer bekanta innerstadsmiljöer, men den kända skärgårdsön Brännö får en allt större roll i handlingen. Där försvann 1975 en 15-årig flicka, och än en gång spelar det förflutna en avgörande roll för nuets händelser. Flera av bokens centrala karaktärer – inklusive Winter själv och den psykopatiske brottsling han jagar – visar sig ha kopplingar till försvinnandet, och Brännö blir också platsen för slutuppgörelsen.

Den tionde Winter-boken utkom 2008 med titeln "Den sista vintern", och var tänkt att bli den sista. I en recension, som även kommenterade hela sviten, hoppas dock Nils Schwarz att Edwardson inte skulle lämna kriminalgenren: "I den flod av mediokra deckare som väller över svenska bokhandelsdiskar tillhör han det lilla fåtal som håller internationell standard, en av dem man läser för mer än den triviala spänningens skull" (Expressen 2008-09-29). Han var inte ensam om att uttrycka den förhoppningen.

Edwardson fortsatte också i kriminalgenren med den snarast hårdkokta psykologiska thrillern "Möt mig i Estepona" (2011), som utspelas på spanska solkusten och har trådar till händelser 20 år tidigare. Han arbetade – och arbetar – för att förnya sig, även språkligt trots allt det beröm han fått, och klarar det bra. Men han saknade uppenbarligen Winter, som återkom i "Hus vid världens ände" (2012) och som följdes av "Marconi park" (2013). Winter har mått bra av sin korta frånvaro, och var i gammal, god form: men framför allt är det återigen språket som lyfter romanerna.

Med serien om Winter har Åke Edwardson även haft stora internationella framgångar, inte minst i Tyskland, och sammanlagt finns hans böcker nu översatta till ett 20-tal språk. Fler av romanerna har dessutom filmatiserats av SVT. En första omgång sändes i sex entimmesavsnitt hösten 2001 med Johan Gry som Winter. Ytterligare några delar filmatiserades och visades 2004, och 2010 började SVT visa en tredje omgång med Magnus Krepper i huvudrollen.

Förutom kriminalromanerna har Edwardson skrivit en handfull andra böcker som även de väckt uppmärksamhet och fått goda recensioner. "Genomresa" (1999) är en välskriven och originell novellsamling med motiv från småländska höglandet kring ett genomgående tema. Den har mycket träffande beskrivits som "kriminal-litteratur upphängd på själva bindestrecket mellan kriminal och litteratur: de outförda brotten väntar på att utlösas" av Nils Schwarz (Expressen 1999-03-22). Den stort anlagda romanen "Jukebox" (2003) handlar också om landsbygd i en svunnen tid. Året är 1964, och Johnny kuskar omkring i en risig Volvo och hyr ut jukeboxar till de fik som blir allt färre. Hans idol Elvis Presley håller på att detroniseras av Beatles, grammofonen gör jukeboxen överflödig och affärerna går dåligt. Förutom den övertygande tidsskildringen finns här också en kärlekshistoria som lyckas vara rörande utan att bli sentimental, och boken har betraktats som en av Edwardsons allra bästa.

"Samurajsommar" (2005) är en ungdomsbok, liksom fantasy-romanen "Drakmånad" (2006), medan "Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem" (2010) är en relationsroman om sorg: i centrum finns en 10-årig pojke som ligger i koma efter en olycka, och Edwardson har fått beröm för sitt sätt att skildra föräldrarnas förtvivlan, inte minst genom det välbalanserade språket.

Vidare har han skrivit kriminalnoveller – en del av dem samlade i "Winterland" (2003) och "Vintermörker" (2016) – samt medarbetat i ett par läroböcker i journalistik.

Det här är en förkortad version av artikeln om Åke Edwardson. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang