Meny
Logga in

Ekman, Kerstin

Född:
27 augusti 1933
Foto: Ola Erikson / Forflex

Kerstin Lillemor Ekman, en av svensk litteraturs mest hyllade romanförfattare, föddes i Risinge församling, Finspång (Östergötland), då med efternamnet Hjort. Hennes far, Ernst Hjort, (d. 1966) var först filare vid dåvarande Stal för att senare bli delägare i verkstadsföretaget Gustafsson & Hjort. Han hade 1927 gift sig med Anna Dahlgren (d. 1998), som skulle bli kamrer i företaget och mor till Kerstin Ekman. Familjen flyttade efter några år till Katrineholm, där Kerstin Ekman tog studentexamen 1952. Därefter började hon studera vid universitetet i Uppsala, vilket 1957 resulterade i en filosofie magisterexamen. Mellan 1956 och 1959 var hon anställd som manusförfattare och filmproducent vid ARTfilm, och gjorde bland annat dokumentärfilm om svensk skola och historia. Kerstin Ekman arbetade också som lärare på Wiks folkhögskola utanför Uppsala 1966-70. Deckaren "30 meter mord" 1959 innebar hennes skönlitterära debut, och på baksidan av boken presenterades hon som "Fil.kand. och filmproducent". Sedan 1970 har hon ägnat sig åt sitt författarskap på heltid, och en lyckosam karriär har renderat henne många litterära utmärkelser. 1978 invaldes hon som tredje kvinna (efter Selma Lagerlöf och Elin Wägner) i Svenska akademien, men efter den så kallade Salman Rushdie-affären valde hon tillsammans med några kollegor, bland andra Lars Gyllensten, att hoppa av arbetet som en protest. Man menade att Akademien agerade för lamt när den angloindiske författaren Rushdie fick ta emot dödshot från muslimskt håll för påstådd hädelse. Sedan 1989 betraktar Kerstin Ekman sig inte längre som ledamot av Akademien. Sedan 1993 är Ekman dock ledamot av Samfundet De Nio, där hon återinträdde på Astrid Lindgrens stol efter en tidigare sejour åren 1978-86. 1998 utnämndes hon till filosofie hedersdoktor vid Umeå universitet, 2007 blev hon så kallad skoglig hedersdoktor vid Sveriges Lantbruksuniversitet, för övrigt den förste författare som fått denna titel i modern tid. Motiveringen löd: För författarens "fantastiska kunskaper om skog och nyttjandet av skog". För den som vill få en lika nyanserad som personlig bild av hennes författarskap bör söka Therese Erikssons utmärkta "Kerstin Ekman : en värld av berättelser" (2011), som bland annat visar hur författaren i sin framgångssaga lyckats behålla sin intellektuella integritet. Kerstin Ekman, som varit gift med historieforskaren Stig Ekman med vilken hon adopterade en ettårig pojke, ingick senare giftermål med Börje Frelin. Paret bosatte sig utanför Härnösand för att under tidigt 1980-tal flytta till Valsjöbyn nära den norska gränsen i Jämtland, där paret var bosatt tjugo år innan de slog sig ner i Häverö socken i Norrtälje kommun och därefter på Ingarö.

Kerstin Ekmans debut "30 meter mord" karaktäriserades som en psykologisk pusseldeckare med den utbrände kriminalkommissarien Viggo Bredberg som huvudkaraktär. Hans behov av lugn och ro får honom att fly storstadsstressen till en mindre kuststad, där idyllen störs inte bara av ett besökande filmsällskap utan också av att ett mord begås. Efter denna deckare skrev Ekman ytterligare fyra kriminalromaner som alla hyllades inte bara för ett elegant och suggestivt språk, utan också för skickligt tecknade miljöer samt för välgestaltade och levande huvudpersoner. I och med "Dödsklockan" (1963) gick författaren utanför deckargenrens gränser, men också framöver skulle hennes böcker innehålla beskrivningar av brott och mord. Ett första genombrott hos en bredare läsarkrets fick Ekman med "Mörker och blåbärsris" (1972) som ger liv åt den medelålders Helga och hennes försök att kärleksfullt hålla liv i Edvard. Romanen har setts som en oförsonlig glesbygdskommentar till Per Wästbergs mondänare romansvit om Stockholm.

Men det stora genombrottet kom med de fyra romanerna i den så kallade Vallmstasviten, bestående av "Häxringarna" (1974), "Springkällan" (1976), "Änglahuset" (1979) och "En stad av ljus" (1983). Dessa romaner skildrar olika generationers kvinnor i en sörmländsk stad som lär bära omisskännliga drag av Katrineholm – stationssamhället vid stambanan utvecklas i romansviten till en modern industristad. De av realism präglade böckerna, som vid nypubliceringen på 2000-talet fick samlingstiteln "Kvinnorna och staden", visade att svensk litteratur med Kerstin Ekman begåvats med sin främsta kvinnoskildrare. Författaren har också ofta uttryckt sin oro för att kvinnors utsatthet kan resultera i självförnedring och kapitulation inför den upphaussade fixeringen vid att kvinnor måste vara unga och vackra för att duga. När hon själv fyllde 70 i augusti 2003 uttryckte hon sig så här: "Idag definieras kvinnor genom sin sexualitet. Men när jag var barn fick gamla kvinnor verkligen vara gamla. Ofta var de änkor med handväskor, handskar, hattar. De behövde inte till varje pris hållas kvar i medelåldern." Ett annat betydelsebärande tema i romanerna utöver kvinnans försök att leva och fungera värdigt är åskådliggörandet av industrisamhällets ofta förödande konsekvenser för människans relation till naturen. Detta gestaltas i kortromanen "Hunden" (1986) genom några människoöden som tvingas genomlida avfolkningen av landsbygden och inflyttningen till städerna. Temat genomsyrar också "Händelser vid vatten" (1993) som kan läsas som en deckare i naturmiljö men lika gärna som en indignerad civilisationskritik. Romanen fick ett internationellt genomslag, och gavs ut bland annat i USA, då med titeln "Blackwater". Ett bestialiskt dubbelmord begånget i norrländsk ödebygd utgör kulmen på de motsättningar som råder mellan infödda och nyinflyttade i en trakt i och kring byn Svartvattnet, som präglat människorna och gjort dem hårda och omänskliga, i några fall också laglösa. Kärleken, som Ekman i andra böcker lyfter fram som en livsavgörande kraft, får i denna omfångsrika och episka roman svårare villkor och kan knappt överleva. Romanen har för övrigt röstats fram som den bästa deckaren som skrivits på svenska.

"Gör mig levande igen" (1996) fick positiv respons från kritiker och läsare, även om den också framhålls som Ekmans mest snårigt avancerade roman. Sju väninnor för samtal och försöker komma tillrätta med intolerans, uppgivenhet och förflackning. En av kvinnorna skriver på en avhandling om Eyvind Johnsons Krilon-trilogi (1941-43), som för övrigt tjänat som inspiration till romanen. Den har hyllats som en av svensk litteraturs stora lovsånger till humanism och tron på att det lågmälda och prestigelösa samtalet kan fungera som en motvikt till all tom politisk retorik och alla misslyckade försök att uppnå mänsklig konsensus.

Trilogin med samlingsnamnet "Vargskinnet"; "Guds barmhärtighet" (1999), "Sista rompan" (2002) och "Skraplotter" (2003), utspelas i samma trakter som "Händelser vid vatten". I första delen kommer den unga och oerfarna barnmorskan Hillevi 1916 till jämtländska Svartvattnet. En tät, mörk historia utspelas i gränstrakter där fattiga torpare och skogsbönder får dela ofattbart eländiga villkor med samer. Människorna måste förlita sig på Guds barmhärtighet, naturen lever sitt eget liv och äger hemligheter som de måste läsa av för sin överlevnad. Hillevi möter kärleken i form av en ung man, Trond Halvorsen, som hon först betraktat med avsky; parets kärlek bär sedan frukt i trilogins följande delar. Hillevis och Tronds dotter Myrten får i sin tur en dotter, Ingefrid, som i sista delen utbildar sig till präst. Kerstin Ekman har sagt att "Sista rompan" i mycket kretsar kring kvinnors sexualitet, medan "Skraplotter" snarare handlar om kvinnor som av tvång väljer bort sexualiteten. Alla tre romanerna, innehållande svårt grymma och hisnande vackra scener, gestaltar människor på väg, antingen det är bildningsresor eller klassresor. "Ofta har man både landet och staden inom sig, det är denna spänning mellan förr och nu som jag vill beskriva", har Ekman uttryckt om sin rosade trilogi.

"Herrarna i skogen" (2007), en kulturhistorisk bildningsresa, lika sorgsen och lärd som kärleksfull och bejakande, består av sju essäer om hur skogarna erövrats och blivit lönsamma, samtidigt som de avmytologiserats och gjorts ofarliga för den moderna människan. Kerstin Ekman, själv erfaren och orädd skogsvandrare, riktar kritik mot det moderna samhällets skövling av oersättliga värden. Gammelskogens försvinnande bekymrar henne eftersom denna haft stor betydelse för växt- och djurvärlden. Massor av bilder av skogen som tecknats i litterära, naturvetenskapliga, folkloristiska och mytologiska sammanhang presenteras i denna överdådiga kärleksförklaring och initierade civilisationskritik. Den mer än femhundrasidiga volymen går att genreplacera jämte "Se blomman" (2011), den första bok som Ekman skrivit tillsammans med en annan författare, idéhistorikern Gunnar Eriksson. De två möttes på Heidenstams Övralid, och förstod att de som själsfränder kunde vidareutveckla den djupa civilisationskritik som märkts i många texter av Ekman. Genom att beskriva gemensamma botaniska utflykter levandegör de florans och kulturhistoriens förening i vad som i boken framstår som lärd naturhistoria. Såväl botanister som författare framskymtar i en skildring präglad av gedigen kunskap och stor upptäckarglädje.

"Mordets praktik" (2009) spinner vidare på frågan som ställdes i Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas" (1905): Har man rätt att ta en annan människas liv? Ekman för ett fiktivt samtal med Söderberg, en av hennes favoritförfattare, som själv figurerar i Ekmans roman i vilken han planerar sitt skrivande av "Doktor Glas". Huvudpersonen, läkaren Pontus Revinge, får förklara hur man begår ett giftmord och inbillar sig därigenom att han tjänar som inspiration – kanske ska han bli huvudpersonen i Söderbergs kommande bok. Förvirringen gör honom också blind och får honom att döda på riktigt eftersom han förväxlar liv med litteratur.

"Grand final i skojarbranschen" (2011) är en så kallad autofiktiv skildring av det litterära livet så som det speglas genom två involverade kvinnor. En heter Lillemor Troj (jämför med Kerstin Lillemor Hjort, som var Ekmans namn vid födseln), en annan heter Barbro "Babba" Andersson. Deras liv gestaltas som en kommentar till vår tids närmast hysteriska uppehållande vid författaren som person (kändisfixeringen), och Ekman, som fått mycket kritikerberöm för boken, tycks ha skrivit romanen både som en kommentar till sitt författarskap och som ett försvar för sin egen integritet och sitt behov av att inte synas och uppmärksammas.

Det här är en förkortad version av artikeln om Kerstin Ekman. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang