Meny
Logga in

Fossum, Karin

Född:
6 november 1954
Foto: Robert Ahlbom / Forflex

Den norska författaren Karin Fossum är född i Sandefjord. Hon är uppvuxen i ett litet spartanskt femtiotalshus med en hemmavarande mamma och en frånvarande, hårt arbetande pappa. Karin var mellanbarnet, som sjöng, spelade, tecknade, läste och skrev. Mamman var den som introducerade henne i världslitteraturen. Karin Fossum flyttade tidigt hemifrån. Hon gick på Skjebergs folkhögskola i Østfold och arbetade därefter på olika platser runtomkring Oslo. Bland annat har hon varit kassörska, taxichaufför och hemhjälp. Hon har också arbetat med utvecklingsstörda, psykiskt sjuka samt med rehabilitering av narkomaner. Sedan 1995 är hon författare på heltid, bosatt i den lilla byn Sylling, cirka fem mil från Oslo.

Karin Fossum har publicerat både dikter och noveller, men det är med sina kriminalromaner hon gjort succé och blivit känd. Som en del av den s.k. Nordic Noir-vågen har hon blivit publicerad i tjugofem länder. Hon debuterade dock som poet 1974 med diktsamlingen "Kanskje i morgen", utgiven under namnet Karin Mathisen. För den samlingen, som kretsar kring erfarenheterna av arbetet med psykiskt sjuka, belönades hon med Tarjei Vesaas debutantpris. Efter ytterligare en diktsamling, "Med ansiktet i skygge" (1978), följde ett mer än tioårigt uppehåll. När hon så återkom var det med en novellsamling, "I et annet lys" (1992). 1994 kom också "Søylen", även det en novellsamling.

Under en promenad tillsammans med sin dotter hittar konstnärinnan Eva Magnus ett manslik flytande i älven. Men varför anmäler hon inte upptäckten till polisen? Detta är upptakten i "Evas öga" (1995, Evas øye), hennes kritikerrosade deckardebut. Succén följdes av "Se dig inte om!" (1996, Se deg ikke tilbake!), om mordet på den omtyckta tonårsflickan Annie Holland. Den boken belönades med både det prestigefyllda deckarpriset Riverton, utdelat av norska Riverton-sällskapet, och den skandinaviska utmärkelsen Glasnyckeln.

Den sympatiske och effektive kommissarie Konrad Sejer är återkommande brottsutredare i hennes romaner. Till skillnad från många av hans kolleger i kriminallitteraturen är han en mycket lugn och sansad figur, vars privatliv inskränker sig till ett och annat samtal med dottern och umgänget med hunden. Hans första hund hette Kollberg, en högst medveten anspelning på teamet Sjöwall-Wahlöö. Kollberg efterföljare blir den ful-rynkige Frank. Fossum har inte velat att Sejers privatliv ska ta för stort utrymme. Hon har istället fokuserat på förövare och brottsoffer.

Fossums böcker har karakteriserats som lika mycket psykologiska romaner som kriminallitteratur. Handlingen utspelas genomgående i Drammen, även om staden aldrig nämns vid namn.

1999 överraskade Karin Fossum läsekretsen med att publicera "De galnas hus" (De gales hus), en både allvarlig och roande roman som under ett års tid följer de intagna på ett mentalsjukhus. Tiden är i slutet på 70-talet och huvudperson är Hajna. Hon har hamnat på Vardens psykiatriska avdelning sedan hon kastat sig genom ett skyltfönster för att dö. Väl inne på sjukhuset beslutar hon sig för att svälta sig till döds. Fossum ser romanen som en kärleksförklaring till de människor på en psykiatrisk avdelning som hon själv mött.

Konrad Sejer är tillbaka i "Älskade Poona" (2000, Elskede Poona), "ett smärre mästerverk i sin genre", för att citera Magnus Persson i Svenska Dagbladet (2001-10-08). Persson skriver vidare: "Här visar Fossum med eftertryck att psykologisk inlevelseförmåga, genuint gripande människoöden och en spännande intrig inte är oförenliga element." "Älskade Poona", utsågs för övrigt till den bästa norska kriminalromanen någonsin av norska Dagbladet . 2002 belönades hon dessutom med Svenska deckarakademins pris (The Martin Beck Award) för "Svarta sekunder" (2002, Svarte sekunder), om ett barn som försvinner.

Fossums psykologiska intresse dominerar i "Jonas Eckel" (2002, Jonas Eckel), en berättelse om en katastrofal relation. Berättaren Jonas lider av ett väldigt kontrollbehov, och när han gifter sig med Lillian vill han fullständigt dominera henne. Hans pedanteri går hand i hand med hotfulla drag, och den lilla förtätade romanen säger en hel del om både könsroller och felslagna drömmar. Behovet av kontroll går igen i "Natt till den fjärde november" (2003, Natt til fjerde november), som handlar om hur den sjuttonåriga Jonna plötsligt bara försvinner hemifrån. Hennes mor har trott att hon visste allt om sin dotter, som hon liksom sin make dominerat. Nu mals äktenskapet sönder av skräcken för vad som kan ha hänt med dottern, och Fossum skildrar ingående deras ångestfyllda fantasier. Men detta är ingen deckare med skändade lik, polisutredningar och säkra svar, utan ett familjedrama där de psykologiska gåtorna lämnas obesvarade.

"Mordet på Harriet Krohn" (2004, Drapet på Harriet Krohn) är visserligen en mordhistoria som klaras upp av Konrad Sejer, men perspektivet är ovanligt: Han befinner sig länge i mördarens periferi, och växer bara gradvis fram som en alltmer hotfull figur – i en tidningsnotis om mordet eller ett tv-inslag om spaningsledaren. Den mördare som till slut blir offer för Sejers envisa utredande är den medelålders Charlo, som spelat till sig skulder, supit, förskingrat och svikit sin dotter så grundligt att hon brutit med honom. Nu ska Charlo skaffa pengar till ett nytt liv, och rånar därför den gamla Harriet Krohn. Men hon är oförsynt nog att vilja behålla sina ägodelar och slås därför ihjäl av Charlo, som är närmast indignerad över hennes girighet. Boken är en studie i brottslingens undanflykter, men Fossum lyckas mot alla odds göra karlkräket Charlo sammansatt och nästan lite rörande. Inlevelsen är påtaglig också i "Brott" (2006, Brudd), som inte är någon kriminalroman (titeln syftar på en målning av stor betydelse för handlingen). Men visst finns det en lågmäld dramatik i berättelsen om Alvar Eide, som arbetar på ett galleri, bor ensam och är förnöjd med sitt stillsamma liv – tills han en dag bjuder en frusen ung flicka på kaffe. Hon visar sig vara narkoman och prostituerad och tar snart kommandot över den timide Alvar Eides liv. Detta berättas i en metaroman, där författaren får besök av sin huvudperson, lyssnar på hans önskemål men kräver beslutanderätt över historien. Hon har tänkt sig "en anspråkslös berättelse om en anspråkslös person", men får våndas en hel del över hur hon ställer till det för den gode Alvar Eide. Boken ställer existentiella frågor om livsmening och godhet, ansvar och utlevelse, trygghet och frihet, men Fossum skriver med lätt hand och glömmer aldrig att vara underhållande.

Mörkare och mer beklämmande är den åttonde boken om Konrad Sejer, "Den som älskar något annat" (2007, Den som elsker noe annet). Åttaåringen Jonas påträffas mördad av en pedofil, och moderns sorg är hjärtskärande. Snart försvinner ännu en pojke, sambandet mellan de båda brotten verkar glasklart men är det kanske inte. Fossum skapar en återhållen spänning genom att skildra sammansatta människor, hon ger inblickar i pedofilens psyke och vill få läsaren att reflektera över orsakerna till vedervärdiga handlingar. Och för att lösa fallet måste Sejer förstå – däremot inte förlåta – den som gjorde detta mot Jonas. Lotta Olsson ansåg i Dagens Nyheter (2008-03-13) boken vara "långt ovanför deckarens vanliga nivå samtidigt som historien berättas lika skickligt som vanligt".

Fossum är intresserad av de goda människorna som handlar ont och vad som får dem att göra det. "Människor kan hamna i omöjliga situationer och dödar någon i hastigt mod. Jag tror inte på ren ondska. Ett mord är en tragedi för alla inblandade." Konrad Sejers och Jakob Skarres intuition signalerar genast att något är fel i "Den onda viljan" (2008, Den onde viljen). De ska utreda det förmodade självmordet på en ung man, som varit på utflykt med två gamla kompisar. Han var på permission från ett behandlingshem för psykiskt sjuka, men hans terapeut anser inte att han var självmordsbenägen. Den framgångsrike och manipulative reklammannen Axel och den betydligt mindre lyckade sjukhusvaktmästaren Reilly med klara drogproblem, döljer något, det står snart klart. Sejer snokar sig som alltid fram till den hemlighet som de tre ungdomarna försökt dölja.

I "Döden skall du tåla" (2009, Varsleren) är det heller ingen riktig ruskprick som ligger bakom de otäcka händelser som drabbar Sejers och Skarres polisdistrikt. Likväl blir resultatet förödande. Per Planhammar som tidigare njutit av "bärkraftiga berättelser om brott, svek och skuld, med fingertoppskänsla för språkliga nyanser och insikter i det mänskliga psykets vindlingar" är nu besviken på Fossum, som han menar gradvis försämrats, både vad gäller gestaltning och handling. Just "Döden skall du tåla" ser han som en "kvalificerad litterär bottennotering". (Göteborgs-Posten 2010-02-02)

Också i "Jag kan se i mörkret" (2011, Jeg kan se i mørket) skriver Fossum ur brottslingens synvinkel. Hon försöker förstå Riktor även om han inte är särskilt sympatisk. Riktor arbetar på ett vårdhem. Han är helt utan vänner. Har aldrig varit i närheten av en kvinna. Hans eländiga liv får honom att koka över ibland. Utåt sköter han sitt arbete som han ska, men när ingen ser tar han ut frustrationen på de gamla vårdtagarna som inte kan försvara sig. En gammal dam hittas kvävd, men är det verkligen Riktor som är mördaren? Fossum har själv arbetat på ett vårdhem och undrade ofta vad som skulle komma fram, om det satt en dold kamera inne hos de gamla.

Omogen och bortskämd är huvudpersonen Carmen Zita i "Carmen och döden" (2013, Carmen Zita og døden). Sejers intuition säger honom genast att något inte stämmer, när Carmens lille son med Downs syndrom hittas drunknad alldeles nära föräldrahemmet. I "Helveteselden" (2014, Helvetesilden) möter vi däremot ensamstående mammor som gör allt för sina barn. Trots det slutar det illa för Conny och sonen Simon som tidigt hittas mördade. Den andra ensamstående mamman Mass bor med Eddie. Han är 21 år, har en psykisk i funktionsnedsättning som gör honom helt beroende av sin mamma. Också av dem får vi en vardagsrealistisk skildring fram till den sorgliga upplösningen, där alla är förlorare. Fokus ligger inte på kriminalarbetet. Det är som vanligt, när det gäller Fossum, det mänskliga psyket som intresserat henne. "Jag har lättare att förstå de som inte lyckas i livet än de som gör det."

Många av hennes romaner har filmatiserats.

Det här är en förkortad version av artikeln om Karin Fossum. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang