Meny
Logga in

Lamb, Charles

Född:
10 februari 1775
Död:
27 december 1834
Målning av William Hazlitt

Brittisk poet, kritiker och essäförfattare som föddes och växte upp i "the Inner Temple", ett av fyra juristkollegier i City of London med anor från medeltiden. Fadern John Lamb var anställd som något slags allt i allo hos en överrättsadvokat. Som dotter till en åldfru på ett gods hade modern Elizabeth Field en liknande social bakgrund även om hon tycks ha ansett sig vara lite förmer än sin make. Endast tre av de sammanlagt sex eller sju barn som föddes i äktenskapet överlevde småbarnsåldern. Charles var yngst av trion och fick tidigt en mycket nära relation till sin elva år äldre syster Mary som fyllde den dubbla rollen av lekkamrat och fostrare; det var systern som lärde honom att läsa i en mycket tidig ålder.

I sjuårsåldern sattes Charles i Christ’s Hospital, ett internat för pojkar från mindre bemedlade familjer. Det var ett hårt pojksamhälle präglat av översitteri och våld men trots sin besvärande stamning lyckades han undkomma det mesta av brutaliteten. Till en del kanske det berodde på hans avväpnande personlighet men mest hade det säkert att göra med att faderns arbetsgivare satt med i skolans styrelse. Dessutom hade Charles också fördelen av att ha gångavstånd till det trygga hemmet. För honom var de sju åren i Christ’s Hospital en förhållandevis lycklig tid och det var där han mötte Samuel Taylor Coleridge, blivande förgrundsfigur inom engelsk romantisk poesi.

Men medan Coleridge och andra skolkamrater gick vidare till akademiska studier tvingades Charles avsluta sin skolgång för att börja arbeta på kontor. Som sjuttonåring fick han anställning som bokhållare på Brittiska Ostindiska Kompaniet där han skulle stanna till sin pensionering 33 år senare. Vid ungefär samma tid avled faderns arbetsgivare vilket innebar ännu sämre ekonomi och förlust av tjänstebostaden. Hösten 1796 drabbades den fattiga och trångbodda familjen av en ännu värre katastrof som skulle kasta sin skugga över Charles och systern Mary under resten av deras liv. I ett anfall av vansinne högg Mary ihjäl sin mor med en förskärare. Fallet gick aldrig till domstol utan bedömdes på ett tidigt stadium som ett vansinnesdåd. Däremot riskerade Mary att bli internerad på livstid i ett hospital, något som Charles lyckades förhindra genom att påta sig det fulla ansvaret för systerns vård och omgivningens säkerhet. Därmed var Charles och Marys öden sammanlänkade på ett sätt som inte tillät någon av dem att ha ett eget liv utan den andra.

Mary blev aldrig fri från sin sjukdom, men långa perioder fungerade hon helt normalt och förde tillsammans med Charles ett socialt och intellektuellt mycket aktivt liv. Deras hem blev en populär samlingsplats för de tongivande namnen inom tidens teater- och litteraturkretsar liksom för alla slags udda existenser som den gästfrie Charles av en eller annan anledning fattat tycke för. Men syskonen Lamb var inte bara ett samspelt värdpar utan samarbetade också i litterära företag. Systern var med andra ord en starkt närvarande faktor såväl i Charles liv som i hans författarskap. Hans sista år förmörkades dock av Marys med åldern allt tätare psykotiska utbrott och den ständiga nervpress det innebar för honom själv. Charles Lamb dog 1834 vid 59 års ålder. Mary överlevde honom i mer än tolv år och ligger begravd bredvid honom i All Saint’s Churchyard i Edmonton, en förort till London.

Som nära vän till Coleridge som satte honom i förbindelse med William Wordsworth, befann sig Lamb mitt i händelsernas centrum under den engelska romantikens genombrottsskede. Han debuterade som poet 1796 med fyra sonetter i Coleridges "Poems on Various Subjects" (Poem i skiftande ämnen) men kom snart underfund med att, som en kommentator träffande uttryckt det, "det är mera poesi i hans prosa än i hans vers". Han hann i alla fall åstadkomma några säkra antologinummer som t.ex. den sorgsna "The Old Familiar Faces" (Gamla välbekanta ansikten) från 1798.

Det skulle dröja innan Lamb träffade rätt både vad gäller stil och genre. Han skrev en kortroman som inte gjorde något väsen av sig, en tragedi som aldrig sattes upp och en fars som gjorde dundrande fiasko. Han försökte sig också på journalistik men gav snart upp på grund av sin oförmåga att arbeta mot deadlines. Ändå var det under den här frustrerande perioden som han insåg att hans styrka som skribent låg i en personligt kåserande stil vilket resulterade i hans dittills mest betydande essä, "The Londoner", publicerad i Morning Post den 1 februari 1802. Lamb polemiserar här i all vänlighet mot romantikernas naturkult och menar att det gamla London med dess ljud, lukter och ständiga scenförändringar kan vara en lika stor källa till skaparglädje som Sjödistriktets berg. I "The Londoner" får vi en första glimt av Elia, den signatur som skulle göra Lamb berömd och under vilken han skulle förnya den engelska essäkonsten.

Även om Lamb och hans vänner var övertygade om att han med "The Londoner" hade funnit sin röst, hade han länge svårt att hitta någon redaktör som var villig att publicera den typen av material. Först i augusti 1820 publicerades den första egentliga Elia-essän i The London Magazine och blev en omedelbar succé. Lambs stil med ständiga utvikningar, tankemässiga krumsprång och självironisk humor var något helt nytt. Essäerna i The London Magazine kom också ut i bokform, en första samling, "Essays of Elia", 1823, och tio år senare ytterligare en volym, "Last Essays of Elia". 1952 publicerades ett urval från dessa samlingar i svensk översättning under titeln "Essayer". Några av dem har också givits ut som särtryck, t.ex. "Drömbarn" (Dream-Children) 1949 och "En drinkares bekännelser" (Confessions of a Drunkard) 1961 från den första volymen och "Kort avhandling om stekt spädgris" (A Dissertation Upon Roast Pig) 1982 från den senare volymen.

Elia-essäerna var dock inte Lambs första framgång. Redan 1807 hade han tillsammans med systern Mary givit ut "Shakespeares sagor" (Tales from Shakespeare), en smått genialisk återgivning av diktarens skådespel som trots att texten vänder sig till barn och ungdom räknas till ett av landmärkena för den romantiska rörelsen i England. Första upplagan såldes snabbt slut och efter den andra har denna klassiker inte varit ur tryck. Lamb gjorde också en betydande insats som kritiker genom att 1808 publicera en bok med utdrag ur verk av skådespelsförfattare som var samtida med Shakespeare, alltsammans ledsagat av värdefulla noter. Med "Specimens of the English Dramatic Poets Who Lived About the Time of Shakespeare" (Provstycken av skådespelsförfattare som levde på Shakespeares tid), som den långa titeln lyder, hade han inte bara räddat en rad engelska renässansförfattare från glömskan utan också bidragit till en större förståelse för Shakespeare och hans tid.

Det här är en förkortad version av artikeln om Charles Lamb. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang