Meny
Logga in

Lehtonen, Joel

Född:
27 november 1881
Död:
20 november 1934

Den finske prosaisten och lyrikern Joel Lehtonen föddes utanför äktenskapet och växte upp i Nyslott (Savonlinna) hos en fostermor som var prästänka. Hon hade gärna sett att han blivit ämbetsman, men efter studenten arbetade Lehtonen som journalist på skilda håll i Finland, för att sedan bli fri författare och översättare i Helsingfors, där han avled.

Bara några få böcker av Joel Lehtonen finns på svenska, men mästerverket "Putkinotko" är å andra sidan översatt två gånger. Romanen, som utkom i två delar 1919-20, gavs i Bertel Gripenbergs ifrågasatta tolkning från 1935 titeln "Ödemarkens barn". N-B Stormbom behöll originaltiteln i sin nyöversättning från 1973. Den omfångsrika romanen utspelas under en enda dag, och skildrar familjen Käkriäinens miserabla liv. Fadern är en listig dagdrivare som hellre smugglar hembränd sprit (det rådde förbudslag i Finland) än sköter den gård han arrenderar. De tio barnen lever bland löss i bastun, men en av Lehtonens bedrifter är att balansera eländet mot vitalitet, naturlyrik och humor. Hans sociala perspektiv är också nyanserat: med sina egna ord fjäskar han lika lite för under- som för överklassen, och den författare (med drag av Lehtonen själv) som äger gården satiriseras också.

Det har sagts att Lehtonen påverkades starkt av inbördeskriget 1918, och i sitt storverk gestaltade de klassmotsättningar som var dess rötter. Men även om hela Lehtonens författarskap numera relateras till "Putkinotko" så var han ingen enboksförfattare. Han debuterade 1904, och skrev i snabb takt fyra prosaböcker i en uppdrivet nyromantisk stil - bl.a. en romantiserad skildring av moderns olyckliga liv. Under 1910-talet reste han i Sydeuropa, läste mycket romansk litteratur och skrev dikter från sina resor. 1917 publicerade han "Kerran kesällä", en stor roman med miljö från barndomsstaden Nyslott. Den bidrog till hans rykte som inspirerad skildrare av naturen, och inte minst sommaren, och introducerade personer som återkom såväl i den följande novellsamlingen "Kuolleet omenapuut..." (1918) som i "Putkinotko".

Efter den höjdpunkten skrev han böcker som fortfarande balanserade livsglädje mot elände - på svenska finns "Den förälskade krymplingen" (1922, Rakastunut rampa) - men han blev allt mer missmodig. 1933 utgav han "Henkien taistelu", en bittert klarsynt roman som riktade sig både mot Hitler och mot den finska lapporörelsen. Hans sista verk "Hyvästi­jättö Lintu­kodolle", utgiven postumt 1934, var en djupt personlig diktsamling, ett resignerat avsked till livet. Som översättare tolkade Lehtonen så skilda storheter som Boccaccio och Snellman till finska.

Det här är en förkortad version av artikeln om Joel Lehtonen. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang