Meny
Logga in

Lermontov, Michail

Född:
15 oktober 1814
Död:
27 juli 1841
Målning av Pjotr Zabolotskij 1837

Den ryske poeten, prosaisten och dramatikern Michail Lermontov föddes i Moskva. Fadern var godsägare av skotsk härstamning, men hade varken makt eller förmögenhet. Det hade däremot moderns adelssläkt Stolypin, och när Lermontov vid tre års ålder blev moderlös togs han om hand av mormodern. Han skolades grundligt av en guvernant, innan han som trettonåring började vid ett förnämt gymnasium i Moskva. Tre år senare fortsatte han till universitetet, där han studerade energiskt men helt på sina egna villkor. Resultatet blev att han 1832 kastades ut, och sedan han misslyckats med att ta sig in på universitetet i S:t Petersburg slog han sig på officersbanan. Parallellt med den utbildningen hann han också skriva, teckna, måla och slå sig lös i societeten.

Lermontovs sociala karriären hindrades dock av hans benägenhet att håna överheten och såra sina egna vänner med obarmhärtiga sarkasmer. 1837 dog Pusjkin efter en duell, och hans beundrare Lermontov skrev anonymt en dikt som gisslade regimen. Han skyllde inför tsarens polis ifrån sig på en kamrat, men avslöjades och straffkommenderades till Kaukasus. Tack vare mormoderns kontakter var han åter i Moskva 1838, men när han ett par år senare duellerade mot den franske ambassadörens son förvisades han en andra gång till Kaukasus. Han dog i Pjatigorsk, i en duell med en gammal vän. När tsar Nikolaj I fick veta att Lermontov dött ska han ha sagt att "En hund förtjänar en hunds död".

Michail Lermontovs korta och stormiga liv har bidragit till att det skrivits väldiga mängder böcker och artiklar om honom. Men han ses också som en av de stora ryska diktarna, en romantiker med enastående känsla för musiken i det ryska språket. (Han har inspirerat hundratals kompositörer till musik av skilda slag.) Influerad främst av Pusjkin och Byron skrev den brådmogne Lermontov avancerade dikter redan i tonåren, började publicera sig vid tjugo och utgav 1835 en versberättelse. Året därpå skrev han sin mest kända pjäs, versdramat "Maskarad" (Maskerad). Den censurerades direkt, och sattes upp för första gången 1852, men fick sin egentliga premiär i S:t Petersburg först 1917, i regi av Meyerhold. Nämnas kan att februarirevolutionen då pågick som bäst, och att tsaren abdikerade några dagar efter premiären.

1837 skrev Lermontov sin berömda dikt om Pusjkin, "Smert poeta" (En poets död), och de följande åren en rad lyriska storverk; bland dem "Demonen" (1829-40, Demon) och "Klostergossen" (1839, Mtsyri). På svenska utgavs dessa 1887 som "Demonen" och 1893 i volymen "Demonen ; Klostergossen", båda har senare nyöversatts av Lasse Zilliacus (2003) i "Lermontov och Novisen" och "Demonen".

Mest känd är Lermontov kanske för sin enda fullbordade roman, "Vår tids hjälte", även med titlarna "En hjälte i våra dagar" och "Min vän Petjorin" (1840, Geroj nasjego vremeni). Romanen består av några sammanhängande noveller och en dagbok förd av Lermontovs alter ego Petjorin, och gestaltar en ensam och olycklig människa som inte kan inte kan förlika sig med omvärlden. Boken bidrog till att skapa den typ som i rysk litteratur kallas "den onödiga människan"; den anspelade medvetet på Pusjkins "Eugen Onegin" och anses förebåda Dostojevskijs psykologiska djupdykningar. Här liksom i många av Lermontovs dikter är miljön Kaukasus, vars natur han kom att avguda. På svenska utkom 1919 "Valda dikter", och 1981 urvalsvolymen "Dikter". Lermontov finns även representerad bland annat i den av Johannes Edfelt redigerade "Ryska berättare" (1949).

Det här är en förkortad version av artikeln om Michail Lermontov. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang