Meny
Logga in

Meri, Veijo

Född:
31 december 1928
Död:
21 juni 2015

Veijo Meri föddes i Viborg. Fadern var löjtnant och Veijo Meri växte upp i garnisonsmiljö. Han tog studentexamen 1948 och studerade därefter historia vid universitetet i Helsingfors. Under åren 1957-59 var han anställd på bokförlaget Otava. Därefter var han verksam som fri författare i Helsingfors, under åren 1959-80 som s.k. konstnärsprofessor.

Vid sidan av Väinö Linna är Veijo Meri den kanske internationellt mest kände finske författaren. Han debuterade med en novellsamling 1954 och svarade därefter för ett omfattande författarskap bestående av romaner, noveller, dramatik, lyrik, essäer, biografier m.m.

Alltifrån debutnovellerna 1954 handlar en stor del av Veijo Meris litterära verk om kriget. Är det inte direkt fråga om krigshändelser, så hämtar han åtminstone miljön ur garnisonslivet, som t.ex. i "Sergeantens pojke" (1971, Kersantin poika), den roman för vilken han tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 1973. Ändå ska Meri inte betraktas som krigsskildrare utan det är människoskildringen som kommer i främsta rummet. Kriget erbjuder bara de extrema förhållanden som får människorna att upptäcka nya sidor hos sig själva.

I Meris romaner betraktas och analyseras omvärlden genom huvudpersonernas synvinkel. Typiskt för hans berättarkonst är vidare att han inte ger några direktiv, inte drar några slutsatser, det överlämnar han i stället åt läsaren. Människorna talar vanligen också förbi varandra, vilket ibland får komiska effekter. Så har t.ex. hans första böcker jämförts med tidiga filmkomedier av Chaplin och Buster Keaton. Ett annat särdrag är att han ofta stoppade in anekdoter som får belysa motivet eller handlingen ur olika synvinklar.

Delar av hans verk går att tolka symboliskt, som t.ex. "Manillarepet" (1957, Manillaköysi), hans kanske mest kända roman. Hjälten hittar här en repstump som han får idén att smuggla hem. Till följd av detta hugskott, som blir en fix idé, får han under en lång tågresa utstå diverse mardrömslika prövningar. När han till sist kommer hem är han så omtöcknad att repet måste skäras av och hela hans möda har varit förgäves.

Japansk litteratur var en viktig inspirationskälla och Meri behandlade den i några viktiga essäer. Han skrev också i essäform om författare som Petronius, Rabelais, Defoe, Gogol, Kafka m.fl. Stor uppmärksamhet väckte hans biografi om Aleksis Kivi; "Han som blev Aleksis Kivi" (1973, Aleksis Stenvallin elämä, kompletterad upplaga 1975). Meri raserar här myten om den tungsinte nationalskalden och Kivis förhållande till kvinnor, klasskillnader och politik beskrivs insiktsfullt och utan förskönande omskrivningar. Samma metod används i hans stora Mannerheimbiografi "C.G. Mannerheim : marskalken av Finland" (1988, C.G. Mannerheim : suomen marsalkka).

Det här är en förkortad version av artikeln om Veijo Meri. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang