Meny
Logga in

Mörne, Arvid

Född:
6 maj 1876
Död:
15 juni 1946

Den finlandssvenske poeten, prosaisten och dramatikern Arvid Mörne föddes i Kuopio. Han tog studenten 1894, studerade litteratur och historia vid Helsingfors universitet, där han blev fil.mag. 1897 och fil.dr. 1910. Åren 1899-1911 arbetade han som rektor och lärare vid en folkhögskola i Nyland och 1913-43 som docent i inhemsk litteratur vid universitetet i Helsingfors. Under några år i seklets början var Mörne verksam som tidningsredaktör, han medarbetade senare i Arbetaren och Helsingforsposten och som litteraturkritiker i Dagens Press och svenska Pressen. Han dog i Björnkulla.

Arvid Mörne räknas till de viktigaste finlandssvenska diktarna i sin generation, främst på grund av sin sena produktion. Han var verksam fram till sin död, och hann uppleva och påverkas av de mest dramatiska händelserna i Finlands historia. Och han var inte bara en betraktare, utan försökte själv ingripa i det komplicerade skeendet. Som ung reagerade Mörne mot sociala missförhållanden genom att bli socialist, och han kämpade för frihet från det tsaristiska Ryssland. 1905 var han politiskt aktiv i det misslyckade försöket att göra Finland självständigt, han gjorde det tillsammans med arbetarrörelsen och fjärmade sig därmed från den borgerlighet han var en del av. 1909 petades han från sin tjänst som folkhögskolerektor. I samband med revolutionen och inbördeskriget tog Mörne avstånd från de röda, och blev allt mer desillusionerad. Allt detta påverkade hans författarskap, som gick från social indignation till centrallyrisk introspektion, dock med naturen som ständig inspirationskälla.

Mörne debuterade med diktsamlingen "Rytm och rim" (1899), och ägnade sig länge främst åt lyriken. "Döda år" (1910) återspeglar besvikelsen över det politiska nederlaget, men är början på en lyrisk förnyelse som senare fördjupas till den poesi som gör hans namn stort i den finlandssvenska litteraturen. Hans besvikelse 1918 förstärker det existentiella sökandet, och i en lång rad diktsamlingar närmar sig Mörne det som betraktas som en höjdpunkt: "Mörkret och lågan" (1926), följd av flera samlingar där ensamhet och sorg får religiösa övertoner.

De fem sista diktsamlingarna är övervägande centrallyriska, men inför det fascistiska hotet protesterar Mörne bland annat med en hyllning till Heinrich Heine, "den store juden" (ur "Atlantisk bränning", 1937). Strax efter Mörnes död utkom "Solbärgning" (1946), ett urval som exemplifierar hela hans lyriska produktion (även innefattande visor).

Arvid Mörne prosadebuterade med "Den svenska jorden" (1915), en socialt indignerad berättelse som blev mycket omstridd. I en rad romaner och novellsamlingar gestaltar han sedan sina sociala och religiösa teman, ibland i historisk form och gärna med skärgården som miljö. Hans desillusion speglas i den självbiografiska romanen "Ett liv" från 1925 - året innan han inleder sin mest fruktbara poetiska period. Som dramatiker räknas inte Mörne till de betydande, men hans ofta uttalat politiska pjäser har en plats i litteraturhistorien. Som akademiker skrev han bland annat om finländsk presshistoria och om den finske författaren Aleksis Kivi.

Det här är en förkortad version av artikeln om Arvid Mörne. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang