Meny
Logga in

Olsson, Hagar

Född:
16 september 1893
Död:
21 februari 1978

Den finlandssvenska prosaisten, dramatikern och kritikern Hagar Olsson föddes i en prästfamilj i Gustafs nära Åbo, men familjen flyttade senare till Räsiälä på Karelska näset. Hon tog studenten i Viborg, vid Svenska fruntimmersskolan, och studerade vid Kejserliga Alexandersuniversitetet i Helsingfors 1915-17. Följande år blev hon kritiker i Dagens Press, och medverkade senare i andra tidningar och i tidskrifter som Quosego och Nya Argus. 1922 var hon svenskspråkig redaktör för modernisternas tvåspråkiga tidskrift Ultra. Olsson bodde periodvis i Sverige, och erhöll två gånger Samfundet De Nios pris och även Svenska Akademiens Finlandspris. I hemlandet belönades hon bl.a. med Eino Leino-priset och ett hedersdoktorat vid Helsingfors universitet.

Hagar Olsson är numera berömd mest för sin avgörande roll i den finlandssvenska tjugotalsmodernismens framväxt, och i synnerhet som förkämpe för dess största namn Edith Södergran. De två vännerna debuterade samma år, och 1916 ses ofta som startskottet för den lilla men inflytelserika riktning som starkt kom att påverka både finländsk och rikssvensk litteratur under många decennier. Olsson slogs inte bara för Södergran, utan introducerade också en mängd internationellt berömda författarnamn i Finland och var som teaterkritiker lyhörd för nya influenser från t.ex. tysk expressionism. Hennes verksamhet som propagandist och teoretiker för modernismen ses ofta som viktigare än hennes eget författarskap, som dock var omfattande och även idag har en stor plats i finländsk litteraturhistoria.

Debutromanen "Lars Thorman och döden" (1916) kretsar i likhet med den följande novellsamlingen "Själarnas ansikten" (1917) kring dödens problem, och är liksom mycket av Olssons produktion präglat av en religiöst färgad mystik. Hon vänder sig mot konventioner och rationalism, mot litterär realism men också mot den s.k. flanörlitteraturens nonchalans. Det hon efterlyser är vitalitet, hängivenhet och intensiv livskänsla, ibland med en tidstypiskt diskutabel anti-intellektualism som följd. Hennes visionärt högstämda stil har också mött kritik, men den självbiografiska utvecklingsromanen "Chitambo" (1933) ses fortfarande som en konstnärlig framgång. Detsamma gäller den följande romanen "Träsnidaren och döden" (1940), en sagobetonad berättelse från Karelen, och flera andra prosaverk. Som kritiker och essäist framträdde Olsson i "Ny generation" (1925), som var ett manifest för modernismen, i "Arbetare i natten" (1935) och i "Jag lever" (1948). Hennes dagskritik samlades i "Tidiga fanfarer" (1953).

Som dramatiker debuterade Olsson med "Hjärtats pantomim", uppförd 1928. "Det blåa undret" (1932) gestaltar tidens ideologiska motsättningar och blev politiskt kontroversiell i en tid då den högerextrema lapporörelsen var stark. "Rövaren och jungfrun" (1944) utspelas i äldre tid men har symbolisk bäring på kriget. "Lumisota" (Snöbollskriget) skrevs på finska 1939 men belades med spelförbud på grund av den politiska situationen och uppfördes först 1958. Olssons dramatik värderas av samtida kritiker minst lika högt som hennes prosa, men hennes allmänna berömmelse vilar som sagt på hennes roll som Edith Södergrans vän och förkämpe. Deras korrespondens utgavs i "Ediths brev" (1955). Roger Holmström har skrivit en stor biografi i två band (1993 resp. 1995) över Hagar Olsson.

Det här är en förkortad version av artikeln om Hagar Olsson. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang