Meny
Logga in

Richardson, Samuel

Född:
19 augusti 1689
Död:
4 juli 1761
Målning av Joseph Highmore

Den engelske författaren Samuel Richardson föddes i Derbyshire som son till en snickare. Familjen hade inte råd att låta honom studera varför han vid sjutton års ålder for till London där han blev boktryckarlärling. 1719 hade han tjänat tillräckligt mycket pengar för att kunna öppna ett eget tryckeri. Richardson gjorde en mycket framgångsrik karriär som boktryckare och förläggare, hade mellan trettio och fyrtio anställda och blev en del av det borgerliga Englands ekonomiska infrastruktur. Slutligen blev han ledare för boktryckarskrået på Fleet Street. I hans utgivning ingick politiska texter, kungliga lagtexter och akademiska skrifter. Richardson var gift två gånger och fick tolv barn. Han deltog sällan i storstadens kulturliv, var knappast klassiskt bildad och hans kunskaper om samtida litteratur var begränsad. Till hans vänner hörde dock den berömde skriftställaren Samuel Johnson.

Samuel Richardson räknas som en av den borgerliga romanens fäder. Även om han var över 50 år innan han kom igång med sitt författarskap är hans litterära produktion omfattande. De samlade verken, som fyller hela nitton band, består inte bara av tjocka romaner, utan också av diverse andra skrifter, bl.a. en vägledning i hur man bör gå till väga när det gäller författandet av förtroliga brev. På den senare punkten hade Richardson stor personlig erfarenhet. Han anlitades ofta av unga damer som författare av brev i hjärtefrågor. Det var vid en sådan brevställning han fick uppslaget till sin första roman, "Pamela eller Dygdens belöning" (Pamela, or, Virtue Rewarded), som kom ut i två delar 1740. I brev och dagboksanteckningar berättar den dygdiga tjänsteflickan Pamela, en representant för 1700- och 1800-talslitteraturens urbild för den kvinnliga "ängeln", om sitt motstånd mot sin herre mr B:s förförelseförsök. "Dygdens belöning" är att slutligen bli hans hustru.

Richardsons romaner kan läsas som allegorier över klasskampen mellan aristokrater och borgare och hur sociala roller förändras som en effekt av att borgerliga ideal ersätter feodala. Manlig överklassmakt regerar men "Pamela" angriper samtidigt klassfördomar genom att ge en oansenlig tjänsteflicka samma mänskliga värde som sin socialt överlägsne herre. Den klipska pigan skiljer sig från föregångare hos Shakespeare och Molière genom att inkarnera både arbetarklassens och överklassens normer i sin ambitiösa, rättrådiga och ödmjuka person. Klassresan genom äktenskap med en aristokrat gör tjänsteflickan Pamela till en pionjär. Richardson ville återge den känslomässiga omedelbarhet och ovisshet om framtiden som brev- och dagboksskrivandet uttrycker och lyckas med denna form skildra hjältinnans inre, den emotionella och intellektuella utvecklingsprocess hon genomgår och hur den påverkar hennes omgivning. Insynen i karaktärerna som stilen tillåter gör att den betraktats som en föregångare till den "inre monolog" som under 1920-talet utvecklades av Virginia Woolf och James Joyce. "Pamela" förespråkar borgerlighetens samtals- och bildningskultur. Hjältinnan har utbildats över sitt stånd och skrivandet är hennes medel för att utvecklas personligt, socialt och kulturellt. I Richardsons romaner hänger text på ett metaforiskt plan nära samman med kvinna/kropp/ägodel. Pamelas skrivkunnighet både attraherar och hotar mr B som vill köpa, äga och kontrollera Pamela genom att beslagta hennes korrespondenser och dagböcker. Pamelas försvar för sin dygd kan utifrån en sådan läsning tolkas som ett försvar för både integritet och yttrandefrihet. När mr B läser dagböckerna ser han Pamelas inre värde och hon blir både en intellektuell, fysisk och slutligen socialt aktiv person. Under läsningen förändras mr B själv till en respektabel och ansvarsfull gentleman och sedan de förenats i gemensam kärlek är Pamela villig att underkasta sig. Hennes välprövade dygd blir hennes hemgift och en garanti för respektabilitet i äktenskapet: "vilken äkta glädje skänker inte den dygdiga kärleken!" Verket räknas som litteraturhistoriens första moderna kärleksroman genom sin framställning av äktenskapet som en förening i sann kärlek. Dess krav på renhet och självbehärskning återreflekterar också ur ett sociohistoriskt perspektiv det moderna industrisamhällets värdering av både individualism och självdisciplin.

"Pamela" blev en stor succé, en symbol för "trohet och lydnad", och fick mängder av läsare, främst kvinnliga ur borgarklassen. Den moraliskt uppbyggliga skriften vann också prästerskapets gillande. Men "Pamela" blev även häftigt omdiskuterad, utsattes för ironi och parodi. Var det t.ex. av dygd eller kall beräkning som Pamela så länge höll sin uppvaktare på avstånd? Henry Fielding parodierade verket i "Shamela" (1741) där hjältinnan framställs som slugt målinriktad.

Efter att fortsättningen på Pamelas äktenskapliga vedermödor publicerats 1741 gavs nästa stora brevroman "Clarissa" ut i sju delar 1747-48. Richardson, som var intresserad av det litterära verkets hela tillkomstprocess, lät under tre år manuskriptet cirkulera bland vänner för kommentarer. Romanen kan läsas som en tragisk utveckling av "Pamela" som skildrar 1700-talets patriarkala förtryck av kvinnor, dess arvssystem och aktuella frågor om ägande. Liksom föregångaren framställer den en maktkamp om dygd. Den aristokratiske, tilldragande men demoniske kvinnojägaren mr Lovelace förföljer och fängslar den vackra, intelligenta, sant kristna Clarissa som förblir ståndaktig trots att hon dras till honom. Mr Lovelace bedövar och våldtar slutligen Clarissa som dör av sorg. Karaktärer, moral och brevteknik är mer komplexa och medvetet utförda än i "Pamela". Clarissa och Lovelace är intellektuellt jämlika. Perspektivet på händelserna vidgas genom att de kommenteras av olika brevskrivare. Breven är delar av en maktkamp i vilken skrivandet är sexuellt laddat och i Lovelaces fall inriktat på ägande. Den privata världen hotas när brev i andras händer blir offentliga och kvinnor förtrycks genom att texter stjäls, kopieras, försvinner, parodieras etc. Att Clarissa blir arvtagare utlöser en familjekonflikt och aktualiserar frågan om genus och kvinnors oberoende ställning. Hon luras att rymma hemifrån och upplever sig som en "ägodel", utan att kunna göra anspråk på eget ägande eller beskydd sedan hon avvisats av sin familj som tror att hon är en fallen kvinna. Hjältinnans död, som är utförligt skildrad, har varit föremål för frågor och tolkningar. Läst ur ett kristet symbolistiskt perspektiv tar Clarissa genom sin död på sig oförrätter som både män och kvinnor begått mot henne. Flera kvinnliga pionjärförfattare under slutet av 1700-talet, bland andra Amelia Opie och Frances Burney, anknyter till "Clarissa" och utvecklar temat "den dygdiga/fallna kvinnan" genom att låta hjältinnan överleva i samhället.

I "Den engelske baroneten sir Charles Grandisons historia" (1753-54, The History of Sir Charles Grandison) ville Richardson i stället presentera en modern, manlig förebild i en alltigenom god, både "manligt kraftfull" och "kvinnligt dygdig", aristokrat med samma namn som romanen. Författaren anses med detta verk ge den första litterära skildringen av det borgerliga äktenskapets vardag och ekonomi som sedan utvecklades briljant av Jane Austen. Liksom "Clarissa" ifrågasätter den arvssystemet. Romanen publicerades dock anonymt vilket kan tyda på att Richardson kände sig osäker på dess litterära värde. Den blev emellertid en lika stor succé i Europa som hans två föregående verk.

Det här är en förkortad version av artikeln om Samuel Richardson. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang