Meny
Logga in

Runeberg, Johan Ludvig

Född:
5 februari 1804
Död:
6 maj 1877
Målning av E.J. Löfgren 1867

Den finlandssvenske författaren Johan Ludvig Runeberg föddes i den lilla kuststaden Jakobstad i Österbotten. Hans far var sjökapten och barndomen trygg. Runeberg gick först i skola i Uleåborg och Vasa. Familjen fick emellertid ekonomiska svårigheter och det var bara med vänners hjälp han senare kunde börja sina studier vid Åbo universitet. Runebergs familj var släkt med den finske ärkebiskopen Jacob Tengström, vilket var en ovärderlig inträdesbiljett när det gällde att bli socialt accepterad i sin nya miljö. Runeberg blev 1830 docent i latin i Helsingfors, som nyligen övertagit Åbos roll som landets huvudstad. 1837 flyttade han vidare till Borgå några mil österut. Där blev han sedan bofast resten av sitt liv och arbetade som lektor i latin och grekiska vid stadens gymnasium. Det hem i Borgå som numera också fungerar som museum flyttade Runeberg till 1842. Sin litterära debut gjorde han som lyriker 1830. Vid sin död, efter lång tids sjukdom – i mitten av 1860-talet hade han drabbats av någon typ av slaganfall – framstod han som finsk nationalpoet. Runeberg står mycket riktigt också staty på framträdande plats i centrala Helsingfors. 1831 hade han gift sig med Fredrika Tengström, som själv blev en av pionjärerna bland kvinnliga författare i Finland. Paret fick åtta barn, varav 6 uppnådde vuxen ålder. Mest känd är kanske skulptören Walter Magnus Runeberg.

Johan Ludvig Runeberg är den mest berömde finske författaren från 1800-talet och ett av de stora namnen på svenska språket under samma tid. Under en period, när han var tvungen att avbryta sina akademiska studier för att tjäna sitt uppehälle i början av 1820-talet, arbetade han som informator i Saarijärvi i mellersta Finland. Där kom han i nära kontakt med den fattiga finskspråkiga allmogebefolkningen, något som senare kom att inspirera honom i hans diktverk. Han inspirerades också av sina klassiska intressen och förebilder. Runeberg var en man av sin tid och tog intryck av de rådande romantiska idealen, även om han också ville stå för viss folklig förnyelse. Runeberg var även väl förtrogen med serbisk folkdiktning.

I tre samlingar, "Dikter" (1830) "Dikter : andra häftet" (1833) och "Dikter : tredje häftet" (1843), försöker Runeberg förverkliga sitt ideal, att med enkla ord skriva en dikt som kommer från folket. Några av de som starkast påminner om folkdiktningen har fått samlingsnamnet "Idyll och Epigram". En av de mest kända är "Bonden Paavo" (1830), som beskriver en gammal bondes enkla vardag. I sin fattigdom står han där som bibelns Job, övertygad om att Gud bara prövar honom, inte förskjuter honom.

I eposet "Älgskyttarna" (1832, Elgskyttarne), återvänder Runeberg till ett bondesamhälle av den sort han mött i Saarijärvi, men formen är antik. Versmåttet är hexameter, och influenserna från Homeros är tydliga, t.ex. stående epitet och fristående utvikningar i berättelsen.

I "Kung Fjalar" (1844), som handlar om en vikingakung som i slutet av sitt liv vill kämpa för fred och lycka för sitt land, vänder sig Runeberg mot Norden. Det var viktigt för honom att framstå som en betydande svenskspråkig författare även om han levde i ett Finland som styrdes av Ryssland. Influenserna från Tegnérs "Frithiofs saga" är tämligen tydliga i detta mer utpräglat romantiska verk. Men Runeberg läste av andra svenska författare, inte minst Anna Maria Lenngren.

Av alla Runebergs verk är det ändå "Fänrik Ståls sägner" (1848-60) som i första hand har kommit att förknippas med författaren. Verket som innehåller episka dikter består av två fristående delar, där publiceringen av den andra delen naturligtvis berodde på framgången av den första. Boken är en skildring av 1808-09 års krig där Sverige förlorar Finland till Ryssland efter 600 års gemensam historia. Dikterna kan sinsemellan ha direkt verklighetsbakgrund eller vara mer allmänt gestaltande. Det hela inleds med dikten "Vårt land", som med musik av Fredrik Pacius, senare har blivit Finlands nationalsång.

"Fänriks Ståls sägner" har under olika tider blivit olika uppskattad. Ibland har verket kritiserats för att förhärliga kriget eller för att vara onödigt nationalromantiskt. Det sägs att studenten Eugen Schauman, som 1904 sköt Bobrikov, den ryske generalguvernören i Helsingfors, hade "Fänrik Ståls sägner" på sitt nattduksbord. Väinö Linna ironiserar för sin del över boken i "Okänd Soldat". Men oaktat inställning är "Fänrik Ståls sägner" ett epos som det är svårt att gå förbi i finsk och svensk litteratur. Verket har inte minst varit med om att föra fram tanken på en finsk identitet, något som inte var en självklarhet i mitten av 1800-talet. Kanske är det möjligt att sammanfatta läget med Runebergs egna ord om marketenterskan Lotta Svärd: "… något tålte hon skrattas åt, men mera att hedras ändå." Det är viktigt att komma ihåg att Runeberg skrev innan genombrottet för den realistiska krigsskildringen. Han kan knappast anklagas för att inte vara före sin tid. Det var nog snarare ett ovanligt modernt drag hos honom att inte bara lyfta fram generalerna i kriget, utan även den enkle soldaten. I titeldikten om Fänrik Stål, försöker Runeberg just lyfta fram den vanlige soldaten, han som varit beredd att offra sitt liv för sitt land, men sedan sviks av alla parter och på ålderns höst sitter ensam och fattig. Visserligen får generalerna Von Döbeln, Sandels och Adlercreutz sina handlingar och karaktärsdrag hyllade, även ryssen Kulneff. Men det är ändå den enfaldige Sven Duva som mest blivit sinnebilden för "Fänrik Ståls sägner". Mycket kan uträttas om bara viljan finns. Sven Duva ägde ju nämligen "ett dåligt huvud … men hjärtat det var gott". I dikten förekommer också uttryck som blivit klassiska i svenska språket: "… släpp ingen djävul över bron …" och "Den kulan visste hur den tog …". I sammanhanget kan det också vara värt att nämna att andra delens sista dikt ägnas åt Karl Johan Adlercreutz, mannen som också var med och avsatte kung Gustav IV Adolf det turbulenta året 1809.

"Fänrik Ståls sägner" skrevs under en tid då rysk censur ytterst avgjorde vad som kunde publiceras i Finland. Innehållet skulle också kunna reta den dåvarande makten. Kanske kände Runeberg hur långt han kunde gå utan att väcka missnöje. Inför den andra delen hade han säkert också hjälp av den popularitet som den första boken hade gett honom. Dock publicerades i Runebergs dikt om förräderiet på Sveaborg först i hans "Efterlämnade skrifter" (1878). Detta på grund av att befälhavaren Cronstedt fortfarande hade släktingar i livet i Finland. "Sveaborg" ingår annars sedan länge i del 2.

"Fänrik Ståls sägner" har givits ut en mängd gånger under drygt 150 år och även med illustrationer. 2003 kom en ny finsk version med illustrationer av den välkände svenske konstnären Ernst Billgren. Tidigare har de mest kända teckningarna gjorts av Albert Edelfeldt, ledande finsk målare i slutet av 1800-talet.

Det här är en förkortad version av artikeln om Johan Ludvig Runeberg. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang