Meny
Logga in

Shelley, Percy Bysshe

Född:
4 augusti 1792
Död:
8 juli 1822
Målning av Amelia Curran 1819

Den engelske poeten Percy Bysshe Shelley föddes i Sussex i en rik och aristokratisk familj. Han studerade vid Eton och Oxford, skrev poesi och experimenterade med alkemi. Shelley relegerades som 18-åring efter att ha utgivit pamfletten "The Necessity of Atheism" (Ateismens nödvändighet), av vilken samtliga exemplar utom ett brändes. Relegeringen ledde till en brytning med familjen. Trots sin aristokratiska bakgrund var Shelley radikal och oppositionell och tog avstånd från den makt som kung, kyrka och familj utövade på den enskilde individen. Han beskrev sig själv som övertygad republikan och skeptiker. Shelleys kontakt med den anarkistiske frontfiguren William Godwin resulterade i att han slutligen bröt med England. Efter ett första äktenskap rymde Shelley utomlands tillsammans med Mary Wollstonecraft Godwin och gifte sig 1816 med henne sedan den första hustrun begått självmord. Paret bosatte sig till en början i Schweiz och flyttade senare till Italien. Lord Byron hörde till deras nära vänner och med honom förde de intellektuella och vetenskapliga diskussioner. Shelleys fick fyra barn varav tre dog i tidig ålder. Percy Bysshe Shelley drunknade i en seglingsolycka och kamraterna Byron, Leigh Hunt och Edward John Trelawny brände upp hans döda kropp på stranden för att markera hans avståndstagande från kristendomen. Mary Shelley utgav postumt makens opublicerade dikter samt kommenterade utgåvor av hans essäer och brev.

Shelley är vid sidan av Keats och Byron romantikens stora engelska poet. De tre nämns ofta tillsammans förenade av vänskapsband och inte minst av sina tragiska livsöden. I likhet med Byron utmanade Shelley den allmänna opinionen och den vedertagna samhällsmoralen genom angrepp på kristendomen och genom sin tro på den fria kärleken. Medan Byron snarare positionerade sig som en romantisk outsider riktade Shelley sin kritik mot orättvisor och begränsningar i det sociala och emotionella livet.

Upplysningens idéer, som myndigförklarade människan i förhållande till auktoriteter och hävdade hennes rätt att tänka fritt, kom till uttryck i hans politiska och religiösa kritik. I motsats till upplysningens rationalitet och förnuftstänkande använde han motiv från romantisk naturmystik och jagets begär och längtan efter frihet genomströmmar hans diktning. Både Byron och Shelley skrev ofta längre episka eller dramatiska verser. Redan i sin första viktiga dikt, "Queen Mab" (1813), formulerade han sina radikala synpunkter. Dikten har ett ateistiskt budskap och Voltaires uttalande om kyrkan, "Krossa den skändliga!", är ett av verkets motton. Upplysningens teorier framkommer i idén om att byta ut Gud mot "human spirit". Shelley skrev prosatexter till versdramat där han kommenterade aktuella samhällsfrågor och bland annat kritiserade äktenskapet och i stället förespråkade fria relationer. Han häcklade också monarkin och kommersialismen: "Commerce has set the mark of selfishness, The signet of its all-enslaving power upon a shining ore, and called it gold".

Shelleys första romanförsök "The Assasins" (1814), som utgick från en politisk kontext om en terroristisk sekt, fullbordades aldrig. "Alastor, or, The Spirit of Solitude" (1816) bejakar, i likhet med Rousseaus "Den ensamme vandrarens drömmerier" (1782), det solitära tillståndet som diktarens källa till kreativitet, fantasi och intellektuell skärpa. Shelley utvecklade idén om ett psykologiskt dubbelgångarmotiv och poeten i "Alastor" drabbas av självdestruktiv kärlek till en idealiserad bild av det egna jaget. Han diskuterade detta tema med Mary Shelley och Byron. Byron använde motivet i "Manfred" (1817) och Mary Shelleys "Frankenstein" (1817) låter två karaktärer representera en enhetlig och fullständig individ.

Franska revolutionen var grundtemat för "Laon and Cythna" (1817) och med detta epos ville Shelley i motsats till Byrons skapa ett verk som förmedlade styrka i stället för hopplöshet och pessimism.

Enligt hustrun Mary frigjordes Shelleys poetiska kraft i varma klimat och under en sådan produktiv period 1819 arbetade han med sju verk, däribland "Ode till västanvinden" (1819, Ode to the West Wind) och "Den befriade Prometheus" (1820, Prometheus Unbound). Shelley var mer finstämd och lyrisk än Byron i sin diktning och mer idealistisk i sin tro på godhetens, frihetens och skönhetens seger över det onda. Denna tro formulerade han i det lyriska idédramat "Den befriade Prometheus" som skildrar människoandens befrielse från förtryck och tyranni. Pjäsen blev ett av hans mest betydande arbeten. Shelley hämtade såväl det mytiska motivet, titanen som bekämpar Zeus, som formen från antiken. Prometheus försöker åstadkomma en politisk förändring och Demogorgon framför Shelleys uppfattning om att en sådan förändring är nödvändig. Förebilden är Aischylos tragedi "Den fjättrade Prometheus", men element i sagospelet bryter mot den antika formen.

Trots att Shelley huvudsakligen vistades utomlands förlorade han aldrig intresset för vad som hände i England. Hans politiska dikter var dock för regeringskritiska för att kunna publiceras i hemlandet. "The Mask of Anarchy" (1819) skrevs efter nyheten om den s.k. Peterloo-massakern på reformvänliga demonstranter i Manchester 1819, men publicerades först 1832.

Det är främst genom sin poesi Shelley blivit en av den engelska litteraturens största diktare och liksom Keats skrev han till skönhetens lov. Hans lyriska höjdpunkter är kortare dikter som exempelvis "Ode till västanvinden" och "Till en lärka" (1820, To a Skylark) och hans poetiska kvaliteter benämns ofta som ordmusik. Shelley och flera andra romantiska poeter försökte uttrycka det sublima, det obeskrivbart upphöjda. "Ode till västanvinden" skildrar en personifierad landskapsbild där döda löv liknas vid spöken som drivs av västanvinden och metaforen "kroppar i en grav" framställer ett förgänglighetsmotiv. Samtidigt finns en hoppfullhet i uppfordrande ord som "fördriv mina döda tankar" för att påskynda en ny födelse. I "Ode till en lärka" symboliserar lärkan diktarens försök att finna uttryck för det mest upphöjda inom människan. Poeten beskrivs som "dold i tankens ljus, sjungande oönskade hymner". Till skillnad mot den lyriska finstämdheten i dessa oden framställer Shelley i "Hymn to Intellectual Beauty" (1817) en mer klar syn på konsten.

Hans sista stora dikt, "Adonaïs" (1821), skrevs till minne av John Keats. Vid ett tillfälle i dikten lyckas Urania, böjd över Adonais/Keats döda kropp, för ett ögonblick levandegöra liket. Scenen var inspirerad av Mary Shelleys vakendröm om hur en död kropp väcks till liv. Drömmen blev utgångspunkten för "Frankenstein" och återberättas i hennes förord till romanen. "Adonaïs" är en gripande hyllning till Shelleys döde vän men också en bekännelse till den tro på skönheten som förenade dem.

Det här är en förkortad version av artikeln om Percy Bysshe Shelley. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang