Meny
Logga in

Stagnelius, Erik Johan

Född:
14 oktober 1793
Död:
3 april 1823

Släktnamnet Stagnelius har sitt upphov i 1600-talet, då en präst, Magnus Ehrengisleson tog namnet efter den by på Öland, Alvidsjö, där han var född. Stagnum på latin är "stillastående vatten"; det vill säga damm, pöl, tjärn eller träsk. Släktnamnet ska således ursprungligen haft en geografisk funktion – uppge var i landskapet den människa, som först bar namnet Stagnelius, såg dagens ljus. Erik Johans far, Magnus Stagnelius, var också han präst för att senare även verka som riksdagsman (1800, 1809-10, 1812) och från 1807 bli biskop i Kalmar. Som predikant blev han omtalad och populär, om än stundtals fruktad; som ämbetsman var han konservativ och svuren fiende till upplysningsidéerna. Av källorna framgår att han var "en barsker herre" som "tuktade okunnig nattvardsungdom med läderpiska, endast för förseelsen att icke kunna". Något litterärt omdöme eller större intresse för sonens dikter ska fadern aldrig haft. 1829 gick han bort år, 83 år gammal, sex år efter att Erik Johan avlidit i Stockholm. Modern hette Hedvig Christina Bergstedt och var dotter till en kyrkoherde i Österåker i Strängnäs stift i Sörmland. Hon överlevde sin make med många år och avled först 1852. Makarna hade gift sig på midsommardagen 1788 och fick sex barn; fyra söner och två döttrar.

Under uppväxten i prästgården i Gärdslösa på Öland lär Erik Johan aldrig fått någon skolgång utanför hemmet, däremot privatundervisning av en för ändamålet anställd magister. Därtill fanns ett välförsett bibliotek tillgängligt; Stagnelius skulle bli en exceptionellt beläst intellektuell; latinkunnig och oerhört receptiv, förtrogen inte bara med fransk, svensk och tysk filosofi och samtidslitteratur utan också med äldre tiders skapande. Han påbörjade präststudier i Lund (1811) för att senare i Uppsala (1812-14) nå en kansliexamen, varefter han fick tjänst - till en början oavlönad - som kopist vid Ecklesiastikexpeditionen i Stockholm. Periodvis var han dock tjänstledig och vistades då ofta i biskopshemmet i Kalmar. Sprit- och opiummissbruk, ohälsa och osäkra levnadsförhållanden förkortade skaldens liv; han hade inte fyllt 30 när han avled den 3 april 1823 i Stockholm. Uppgifter (- rykten) i facklitteraturen om skalden nämner såväl hjärtsjukdom som självmord; någon obduktion företogs dock inte och i Maria församlings dödsbok står under "sjukdom" noterat det intetsägande ordet "slag".

Ett ökat intresse för skalden har under de senaste decennierna kunnat märkas; många av dikterna talar med en stark aktualitet till den moderna människan och hennes känslor av existentiell oro och främlingskap. Skaldens samlade skrifter i fem band gjordes 2011 tillgängliga av Svenska akademien med viktiga kommentarer och forskningsresultat. En lång rad uttolkare har gett ut betydelsefulla böcker och sedan 1987 finns ett livaktigt sällskap i Kalmar som vårdar minnet och ger ut skrifter samt arrangerar föredrag och minnesdagar i de miljöer i vilka skalden en gång vistats.

Två privatbrev finns bevarade av Stagnelius, under sin levnad utgav han enbart tre verk och då anonymt; "Wladimir den Store" (1817), "Liljor i Saron" (tre häften 1821) samt "Bachanterna eller Fanatismen" (1822). Dateringen av dikterna är problematisk och inte säkerställd; det viktigaste arbete om detta är Albert Nilssons banbrytande "Kronologien i Stagnelius diktning" (1926), i vilken han jämfört Stagnelius daterade utskrifter på expeditionen med hans efterlämnade manuskript. 1818 belönade Svenska akademien Stagnelius "Sång till Qvinnorna i Norden", med vilken skalden framträdde under eget namn. Några dagar efter Stagnelius död författade kritikern och bibliotekarien Lorenzo Hammarsköld en minnesskrift: "Erik Johan Stagnelius. Ett kors på hans graf, till erinran för hans närmare bekanta och för alla vänner af hans sångmö" (1823). Hammarsköld engagerade sig också i arbetet med att ge ut Stagnelius litterära kvarlåtenskap i tre volymer 1824-26, ett förtjänstfullt arbete som i hög grad bidragit till att ge Stagnelius ryktet som den svenska romantikens viktigaste skald.

Karaktäristisken uppenbarades således först efter Stagnelius död; det finns knappt något som tyder på att han själv varit medveten om sin betydelse och storhet. Att märka är dock att dramat var den prestigefulla genren under den romantiska eran; av de få verk som Stagnelius gav ut är de dramatiska i majoritet, i den kompletta verkförteckningen finns inte mindre än tolv dramer antecknade. Det fanns också inflytelserika litteratörer som under Stagnelius sista år i livet i honom såg ett hopp – han skulle äntligen bekräfta den nya skolans värde hos en läsande allmänhet, dock som dramatiker, inte som lyriker.

Många har fascinerats av konstnärsödet och i det velat upptäcka det missförstådda geniet som dött ung utan att ha fått erkännandet som han, som få andra, varit värd. Rikedomen och den stundtals hisnande skönheten i många av texterna har avsatt respektfulla omdömen. Folke Isaksson har kallat honom "svensk litteraturs störste kärleksdiktare", Lars Gustafsson har karaktäriserat honom som "den störste smeden av dem alla", Gunnar Ekelöf har i Stagnelius sett en exotisk främling, en "byzantinsk uppenbarelse", vars bästa dikter har "mosaikens azurblå eller gyllene grund." Ytterligare andra Ekelöf-ord är så vackra att de måste citeras in extenso: "Erik Johan var om någon den fula ankungen vars hamn dolde en svan. Men det var ingen vit parkdammssvan utan en sällsyntare, en svart." Fruktbar att använda är också Vilhelm Ekelunds omdöme: "Sedan Stagnelius har Sverige icke ägt någon lyriker af första storleken." Strax därpå i denna text, hämtad ur "Antikt ideal" (1909), talar Ekelund om hur Stagnelius som ingen annan uppfattat lyriken som "hög världsförklaring" och "lidelsefull själsdemonstration."

Ekelunds ord hjälper oss om vi vill försöka närma oss skaldens livsåskådning och tankevärld så som de kommer till uttryck i texterna. Den religion som han systematiskt försökte åskådliggöra i diktens och dramatikens form var knappast fadern biskopens kristendom; snarare var den urkristen och besläktad med antikens mysteriereligioner, hämtad i ett gränsland mitt mellan öst och väst. Gnosticism, Platon och eleusinska mysteriespel samspelar med Jakob Böhme, Saint-Martin och Swedenborg i ett dualistiskt drama som gjort skalden själv kluven och kanske oharmonisk i den "höga världsförklaring" och "lidelsefulla själsdemonstration" som dikterna och dramerna är uttryck för. Den kamp och brottning med filosofi och idéer han utan tvekan känt sig indragen i, och som åskdåliggjorts bland annat i följande kända textpassage, var en levande och ständig vardagsrealitet för skalden:

Tvenne lagar styra mänskolivet,
tvenne krafter välva allt, som födes
under Månens vanskeliga skiva.
Hör, o mänska! Makten att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra.

(ur "Suckarnas mystär")

Stagnelius skrev dikt för att han var plågad och ville hålla sin dödslängtan stången med en erotiskt färgad livsbejakelse som hämtade tankegods och symbolverkan från såväl samtida som äldre läror. Uppvaknandet från barndomens oskuldsfullhet till sexualitetens och könslivets pockande begär förvandlar den väckte till en främling som hela livet, genom kärleken, försöker nå en existentiell balans som möjliggör drömmar om ett paradisiskt tillstånd, i vilket det översinnliga - det platonska - skänker tröst. För den som vill ha detta bättre och utförligare förklarat rekommenderas främst Göran Häggs utomordentliga "I världsfurstens harem" (2007), som pedagogiskt och begripligt förtydligar Stagnelius allt annat än lättförståeliga livsåskådning. Denna rörelse, denna längtan bort från det svåra, denna kluvenhet mellan högt och lågt, skuld och oskuldsfullhet, manligt och kvinnligt, ont och gott, ändligt och evigt - så märkbar i många texter av Stagnelius, kan också med Gunnar Ekelöfs ord presenteras som "religiös erotomani" parad med "resignerad fromhet", det fruktbara finns i "Kaos, mörkret mellan stjärnorna", det är "de djupa känslornas nödvändighet som tillåter idéerna att glimta fram."

I några av skaldens mest kända dikter, "Se blomman!", "Till Julia", "Näcken", "Allt sen människor först", "Till Förruttnelsen", "Grymt verklighetens hårda band", "Vän! I förödelsens stund" och "Resa, Amanda, jag skall" är världsförklaringen och själsdemonstrationen påtagligt närvarande, inneslutna i en önskan att såväl slukas av som att befrias från begäret och smärtan.

Det är inte lätt att säga vad en text av Stagnelius "handlar om", uppgiften är förvisso vördnadsbjudande men oerhört krävande, och vill man förstå dikten eller den dramatiska texten på ett djupare plan bör man försöka skaffa sig de nödvändiga nycklar som en lång rad skickliga uttolkare tillhandahållit. Horace Engdahl, Roland Lysell, Jan Olov Ullén, Anders Olsson, Eva Ström, Göran Hägg, Staffan Bergsten, Paula Henriksson med flera tillhör det illustra sällskap introduktörer som under de senaste decennierna hjälpt till att levandegöra samtalet med skaldens dikter och dramatiska arbeten. Även om äkta poesi först öppnar sig, "kommunicerar" innan man börjar arbeta med sin djupare förståelse, måste den bildningsvärld som uppenbarligen varit självklar för Stagnelius i viss utsträckning erövras innan hans litteratur blir riktigt tillgänglig.

Stagnelius förhöll sig nyfiken och öppen till det mesta i samtiden; hans starka Napoleonhat framgår i den politiska lyriken, varje motgång som drabbar den "korsikanska röfvardrotten" föranleder jubel och glädje i stroferna. Jämsides detta starka ställningstagande tar Stagnelius parti för kronprins Karl Johan, den blivande Karl XIV Johan. Inte ens Amanda, musan, ägnar Stagnelius så mycket lyrik. I världsförklaringen ingår också hans protyska och proryska åsikter som idag lätt uppfattas som konservativa, men som i samtiden var allt annat än opportunistiska – de gjorde definitivt inte livet lättare och karriärvägarna öppnare för Stagnelius.

Erotik och kärlek måste i Stagnelius diktvärld särskiljas; erotiken är det "smutsiga", det jordiska och kärleken det himmelska, det "eviga". Flera dikter gestaltar skaldens drömmar om en ouppnåelig men dröm- och njutvärd kvinnogestalt - i femton dikter benämnd som Amanda. Forskningen har försökt hitta en förebild i verkligheten utan att lyckas göra det trovärdigt. Bäst är att betrakta Amanda som en fiktionaliserad kvinna, det ouppnåeliga målet för skaldens skönhetslängtan och kärlekstörst. Catullus har sin Lesbia, Petrarca sin Laura, Dante sin Beatrice – och Stagnelius sin Amanda.

Det här är en förkortad version av artikeln om Erik Johan Stagnelius. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang