Meny
Logga in

Stendhal

Född:
23 januari 1783
Död:
23 mars 1842
Målning av Olof Södermark

Pseudonym för Marie-Henri Beyle, fransk författare, född i Grenoble som son till en advokat. I ungdomen begav han sig till Paris och fick som Napoleonbeundrare mindre betydelsefulla tjänster inom statsförvaltningen, bl.a. var han generalinspektör för det kejserliga bohaget. Senare anslöt han sig till Napoleons stora här och under några år var han stationerad i Milano. Efter ett fyraårigt mellanspel i Paris, anslöt han sig åter till hären 1806 - den här gången vid intendenturen - och han var med vid flera stora slag. Han deltog även i Moskva 1812. Efter återtåget från Ryssland tjänstgjorde han under några år som officer och administratör vid ett av hoven i Tyskland. Det var här han fäste sig vid ortnamnet Stendal som han sedan lätt ändrade till sin pseudonym. Efter Napoleons fall sökte han sig tillbaka till Milano, men utvisades 1821 för sitt samröre med milanesiska revolutionärer, den s.k. carbonarirörelsen. Han återvände till Paris. Efter restaurationsmonarkins fall 1830 accepterade han en tjänst som konsul i Civitavecchia nära Rom. Där kom han sedan att stanna från 1831 till strax före sin död.

Till skillnad från andra ledande namn, som t.ex. Aldred de Vigny och Victor Hugo, närmade sig Stendhal romantiken från radikalt liberalt och republikanskt håll. Han passar inte heller in i den gängse bilden av en romantiker på grund av att han inte är särskilt sentimental, snarare skarp och ironisk. I sin stridsskrift "Racine et Shakespeare" (1823) utger han sig ändå för att vara anhängare av romantiken, men med en egen definition, och i detta verk pläderar han bl.a. för ett modernt drama som vågar spränga klassicismens stränga ramar. Sitt eget författarskap inledde han under åren i Milano efter Napoleons fall. Då tillkom bl.a. en italiensk konsthistoria (1817) samt en bok om Rom, Neapel och Florens (likaså 1817). Han gav vidare ut biografier över kompositörer som Rossini, Mozart och Haydn m.fl. Romandebuten lät vänta på sig till 1827. Då utkom "Armance", en förvecklingshistoria med undertiteln "Några scener från en Parissalong år 1827" (Armance ou Quelques scènes d''un salon de Paris en 1827). Den unge, vackre och rikt begåvade adelsmannen Octave förälskar sig i sin släkting Armance. Han bär dock på en hemlighet (som läsaren själv får räkna ut: han är impotent) och för att dölja sanningen om den bekänner han lögnaktigt en rad andra saker. Stendhal föraktar Octave och det har sagts att romanen kan ses som hans subtila satir över restaurationsmonarkins män.

Det är dock "Rött och svart" (1830, Le rouge et le noir) och "Kartusianklostret i Parma" (1839, La chartreuse de Parme) som är Stendhals stora verk, levande klassiker i den franska litteraturen. "Rött och svart", med undertiteln "en berättelse från det XIX:e seklet", är både en psykologisk utvecklingsroman och en realistisk samhällsskildring. Själva ramhandlingen bygger på ett samtida autentiskt rättsfall då en ung hovslagare dömdes till döden för att under en gudstjänst ha skjutit den mogna kvinna som var hans älskarinna. Romanens huvudperson, ur vars synvinkel det hela skildras, är den stolte, handlingskraftige och socialt äregirige prästseminaristen Julien Sorel. Han kommer till borgmästarfamiljen de Rênal i Verrières som informator. Här inleder han två kärlekshistorier, dels med borgmästarens hustru, dels med den unga dottern i en annan högreståndsfamilj.

Den psykologiserande äventyrsromanen "Kartusianklostret i Parma" är en omfångsrik historia på cirka 1 000 sidor. När romanidén väl dök upp lär det ha tagit honom mindre än två månader att färdigställa boken. Den mycket tilltrasslade handlingen utspelas i Italien och i centrum står Fabricio, frukten av ett kärleksförhållande mellan en italiensk adelsdam och en fransk officer. Två kvinnor omger även Fabricio: fastern, världsdamen La Sanseverina och den dygdiga tillbakadragna Clelia, hans stora kärlek.

Den ofullbordade "Lucien Leuwen" (Lucien Leuwen) skrevs egentligen 1834, men publicerades först efter författarens död, detta på grund av sitt brännbara politiska innehåll. Huvudpersonen är en bortskämd son till en stormrik bankir. I första delen skildras hans kärlekshistoria med en vacker änka, en grundlig studie i förälskelsens alla stadier. Den senare och ej fullbordade delen, då Lucien är ämbetsman i Paris, är en dräpande satir över korruption och dumhet i det samtida Frankrike.

Det Stendhal framför allt hatade var alla former av hyckleri och fåfänga, men han gick till angrepp också mot penninghunger och politisk beräkning. Han älskade fakta och ville avslöja, men som romanförfattare är han mer intresserad av individens inre liv än av yttre händelser. Direkt romantisk är han i sin skönhets- och hjältedyrkan.

Stendhal var också en rättfram och orädd kritiker, med ett stort mått av analytisk skärpa. På franska finns numera "Paris-Londrés : chroniques" (1997), en nästan tusensidig utgåva av de krönikor om kultur och politik i Frankrike och Italien som Stendhal publicerade mellan 1822-29 i engelskspråkiga tidskrifter. Det pretentiösa litterära svamlet är en av hans främsta måltavlor. (Samtidigt drar han sig inte för att under pseudonym skriva insiktsfullt - naturligtvis - och berömmande om sina egna böcker.) Ofta häcklar han den snobbiga franska kulturen. Chateaubriand avfärdas som en "ärkehycklare" och Victor Hugos dikter kallar han "ett sömnpiller". I stället vurmar han för England och Italien.

Postumt publicerades de självbiografiska böckerna "Henry Brulards liv" (1890, Vie de Henri Brulard) och "En egocentrikers minnen" (1892, Souvenirs d’égotisme). Det senare verket skrevs under loppet av fjorton dagar 1832, året efter romanen "Rött och svart". Med en blandning av ironi och uppriktighet behandlas åren 1821-30. De eleganta, vitala och okonventionella memoarerna ger ett påfallande modernt intryck. På svenska finns också den klassiska essän "Om kärleken" (1822, De l’amour), där Stendhal bl.a. funderar över kärlekens psykologi och skissar kärlekens villkor i olika delar av världen etc.

Under sin livstid stod Stendhal i skuggan av Balzac, Hugo och andra samtida franska författare. Han "upptäcktes" som klassiker först omkring 1880 (Han förutspådde för övrigt själv att det skulle gå så). Sedan dess har hans position snarast stärkts från generation till generation.

Det här är en förkortad version av artikeln om Stendhal. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att logga in eller starta abonnemang.

Visa hela artikeln

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang

Denna funktion kräver ett abonnemang